Aftonbladet – 7 augusti 1873, sida 3

Ni måste dröja att gå ned tills det blir dager. Det kommer i annat fall att kosta ert lif. Jag ämnar mig till Bangor, sir, och dit går jag nu. Men jag säger er, att ni har under er en femtonbundra fots skarp, stenbunden sluttring, brant som ett hustak med lösa tegel. Ni kommer att rulla ända ned till foten, innan ni hunnit hundrafemtio fot. Hvad bryr jag mig derom? Lät mig gå, hör ni. Förbannelse... tavker ni bindra mig med väld? Ja, just det tänker jag, sade Wynd kallt, i det han grep Elsley fast omkring armarne och lifvet och satte honom ned på berget som ett barn. Ni har burit hand på mig, sir! För denna skymt skall lagen träffa er, om någon rättvisa finns i England. Jag känner inte till lagen, men jag gissar att den skall frikänna mig, då jag söker rädaa lifvet på en man, som rusar en säker död till mötes. : Hör nu, sir, sade Naylor. Gå ned, om ni eå vill, sedan det väl blifvit dager, men nu kommer ni inte från denna plats. Hvad pi än må tänka om vårt sätt emot erinatt, så vet jag att ni i morgon bittida skall tacka oss, då ni ser hvarest ni befinner er. . Den olycklige stampade mot klippan af raseri. Det rödaktiga skenet från lyktan visade hoaoom hans tvenne kraftfulla väktare, stående en till höger och en till venster om honom. Han kände att det fanns ingen möj: lighet att undkomma dem annat än i mörkret. Hastigt grep han efter lyktan och sökte rycka benne uv handen på Wynd. Sakta, sirl sade Wynd, i det han sprang baklänges och parerade Elsleys utsträckta