Aftonbladet – 7 augusti 1873, sida 3

på mer än sex fots afstånd ifrån honom; men af de jemna endetagen fann han attde sofvo godt. E!sley smög sig vårsamt fram undan pleiden och drog af sig sina skor af froktan att hans steg annars skulle höras emot berget. Han steg upp. Tänk om han skulle höras! Tänk om de vaknade, förföljde konom och med väld förde honom med sig tillbaka till Beddgelert! Förbannelse! — Han smög sig tyst fram ända till dem och lyssnade på deras tunga andetag. Hauru kusde han förekomma att de följde efter honom? En förfärlig frestelse grep honom, I hans ådror sjöd blodet gom eld; hans bjerra tycktes honom vilja spränga sönder hufvudet — innan han sjelf visste hvad han gjorde, började han i mörkret famla omkring efter en löst liggande sten. Hen kunde icke hitta någon, Lofvad vare Gad att han-ej kunde hitta någon! Men han begrep att sedan en så ryslig tanke en gång väl hade korsat hans själ, måste han fly, innan Kainsmärket varinbrändt på hans panra, Med en slughet och snabbhet, för honom alldeles ny, gled han lik en orm nedät, öfver klippor och bergehällar, hvarthän och huru längt, det visste han ej; allt hvad han visste var att det bar ned, ned, ned, i ett töckenuppfyldit djup. Det hade nu börjat dagas så pass mycket, att han på en, armslängd nedanför sig kunde urskilja den öfre ytan af en klippa, men derutom var allt ett dunkel. Han tyckte fig hela timmar fortfara att nedstiga mil efter mil, och ändå nådde han icke jemn mark. Sluttningen var alltför skarp för att han kunde stå upprätt, utom vid nägra få tillfällen. Den hade nu öfvergått till en enformig yta af glatt småsten, som cupphörligt halkade undan hans