Aftonbladet – 6 augusti 1873, sida 3

var stundom förvånansvärd. Ett utbyte af 500 dollars på dagen, ansågs för en icke öfverdrifven lycka, men ganska ofta hände det, att i botten af någonEbäck, som genom dikning gifvits en annan riktning, man med knifspetsen i all beqvämlighet kunde plocka fram guldkorn till ett värde af 2.3, stundom 5000 dollars om dagen. Der 3 eller 4 arbetade tillsammans, mätte de ut den gemensamma vinsten i sina tennbägare — det var icke så noga dä — och lifsmedlen, på hvilka det stundom var stor brist, mäste ofta bokstafligen uppvägas med guld. För en drink whiskey var det vanliga priset en rypa guldsand. De af guldgräfvarne, som voro noz kloka att i tid uppgifva guldgräfvandet, för att i stället egna sig ät värdshusrorelse och bränvinsutskänkning, voro äfven i 2llmänhet de, som gjorde de största förmögenheterna, Huru annorlonda är emellertid icke nu allt. Det romantiska och vilda i guldgräfvarelifvet ha försvunnit, och när man nu genomreser grufdistrikterna träffar man föga qvar af den poesi, som förr besjälade lifvet der. Det är icke längre ett arbete på egen hand och med millioven och ett angenämt lif i centrum af civilisationen i perspektiv, det är arbetet för dagspenning som, trädt i stället, och de som ännu fundera pä millio: ner träffar man icke vid grufvorna, de stå i hörnet af Californiaoch Montgomery-street I San Francisco och spekulera i giufaktiernasz stigande och fallande. Mera från grufdistrikterna! H. N.