Aftonbladet – 6 augusti 1873, sida 3

——————— Stackars eländige man! Han hade redan sedan många är tillbaka förirrat sig från den enda, rätta ledstjerpan. Villigt hade han låtit sig fängslas af en melodramatisk åsigt af naturen; han hade låtit bilder och ljed, men ej gruvdsatser ooh pligter be: stämma öfver sina känslor; och nu, i denna stund af den yttersta nöd och svaghet, hade naturen framstått för honom i företeelser, alltför fruktansvärda för en sådan karaktär som Elsleys. Nemesis hade kommit. Utan tro och utan hopp upphetsades hans sjuka hjerna genom de yttre ting, hvilka så länge utgjort föremål för hans tillbedjan, att han blifvit en slaf af sina ögon och öron, af lans och buller. Andfådd men outtröttad, sträfvade han uppför en hög brant, der hans fot icke kunde känna bvarken mossa eller gräs. Då och då stötr2 den ännu empt en liten tufva af låg ombir ke men snart upphörde äfven detta tecken af vexetation, stegen genijödo mot den kala klippan och han var ensam i ena stenöken. ; Hvad var det för en syn ofvanför honom, för ett ögonblick skövjbsr otydlig och gigantisk igenom dimman — Rästa sekund åter gömd i mörker? Nästa blixt visade honom en linie obelisklika klippspetsar, lika jättar tävt invid hvarandra, stirrande ned på honom ur molnen. Etter fem minnter var han framme vid deras fot och förbi dem, för att ånyo ofvanför dem se en ny linie dylika, bistra väktare, Bom i många tusen års stormar och störtregn, bildat den stund, då också deras fall skulle komma ock vig gen från himmelen störta dem ned till de: ras fallna bröder, hvilkas väldiga spillror betäckte platsen nedanför dem. Elsley letade sig en väg emellan dem, såg oft par hundra fot längre fram en äppp