Aftonbladet – 6 augusti 1873, sida 2

ö5rmår göra är att försvara sig i städerna ch till bälften befästa orverna. I Katalo jen och i Navarra, likasom i de Baskiska rovinserna, äro carlisterne herrar öfver andsbygden, vägarne och de förnämsta öfrerfartställena på gränsen, ja till och med ifver en del af kusterna, så att de kunna roviantera sig, skaffa sig vapen och ammuuition och ostördt organisera sig. Ingenting lindrar dem, de hafva öppen väg. Härom lagen angrepo en af de djerfvaste carlistheferne, Saballa, och pretendentens broder, ;rins Alfonso, den i närheten af Barcelona elägna lilla staden Tgualada, fom de togo fier tretio timmars strid och som de lemlade efter att ha förstört alla föravarsmed en och upptagit brandskatter. Banden hafva agserat Ebro och hafva visat gig i rikt ling af Logrono, der hertigen af Vittoria esiderar och hvilken måhända icke lingre ;etinver sig i säkerhet. Ingenting bevisar ör öfrigt bättre carlismeos framsteg än att Jon Carlo3, som allt sedan förlidet är hålit sig utom striden, nu iafaunit sig i Spaien, och att han betecknat sin aukoms: ait senom en temligen kuriös åtgärd, nemligen ufakedandet af en bland de fruktansvärdaste ;uerilla-cheferne, Santa Cruz. som blifvit vangen att begifva sig till Rom, för att 103 dea Helige fadern vinga absolution för ina bragder. Synbarligen hafva carlistbanlen sedan någon tid autagit en mycket hoards hållning; de ha en nästas regelbunden rganisation, chefer som icke sakna en viss skicklighet, artilleri, och, märkvärdiga omtändighet, de representera för ögonblicket iet som mest liknar en arm6 på andra sidan Pyrengerna. I och för sig sjelf är carlisnen sannolikt icke hotande. Pretendentens ak är föga populär. Don Carlos band ha kunnat viana i fasthet, i avtal, ikrigsvana,l. men de hatva icke synneriigen utsträckt sina ströftig och rekrytera sig icke med nägra civila anhängare, och i sjelfva verket tyckas de mer tänka på att befästa sig i sina positioner i norr än att söka eröfra äterstoden af Spanien; men det är klart att om let dröjer med awt situationen förändras, om icke andra kombinationer uppsvä, hafva caristerne allt att viuna; de skola icke ha den styrka, som härrör af deras sak, men den styrka, som kommer dem till del genom den af demagogerna i Cartagena och Malaga lössläpta demagogien, genom deu vanmakt som räder i Madrid, genom den overksamhet i hvilken de liberala monarkisterne förbli. 3e der faran. Om man icke aktar sig, skall allt medverka till seger för en absolatism som säkert skulle bli en ny pröfning för Spanien, och hvars granuskap icke skulle vara utan olägenheter för 083, Hvad förmär regeringen i Madrid, och hvad gör hon mot alla dessa faror, som ut bryta på en gäng i norr och söder? Under det allt är eld och blod i Spanien, finnes det en församling som roar sig med att hälla tal, att förbereda en federativ konstitution, att ästadkomma parlamentariska kombioationer, koalitioner, förtroendeoch misstroendevota. Den af de nu varande cortes först utvalde chefen för den exekutiva makten, tillbragte sin korta och sorgliga embetstid med att kr6era ministrar, med att underbandla med intransigenterne ända tills ban uppvaknadeinför de sorgliga scenerna i Alcoy. Dä försvann ban; det var säkerligen det bästa han kunde göra. Hvad skulle han kunna göra för återupprättandet. af ordningen, om hvilkeu han alltid talade, då han gjorde till sin kollega vid makten en minister, som helt naivt sade inför cortes, att han aldrig skulle gifva en order om undertryckande mot sina politi ska trosförvandter. Han kallade dem politiska trosförvandter!Det är dock sant att insurgenter och regeringsvänner äro vill den gruud hopblandade, att man icke riktigt kan skilja dem åt. Hvad undertryckandet angår. förstäs af sig sjolf, att man blott talar derom för formens skull. Piy Margall föll under bördan af massakrerna i Alcoy; han efterträddes af en republikansk advokat, f. d. församlingspresident, hr Salmeron. Från republikens början är han sälanda den tredje chefen för cxekutiva makten! Salmeron har åtminstone haft den förtjensten att alltid från början lägga i dagen en viss energi i ord och hällning; kan har till och med blif. vit understöd af en gammal parlamentarist, Rios Rosas, en af de få konservativa som förirrat sig till cortes och hvilken gjort ett energiskt vädjande till alla liberala krafter i Spanien. Denna Rios Rosas manife station är för öfrigt icke utan vigt; det är kternppträdandet af det konservativt liberala partiet midt under alla dessa kriser; men om Salmeron allierar sig med detta parti, hota republikanerne af församlingens venster att göra gemensam sak med insur: genterne; om exekutivchefen håller sig till venstern, skall han börja om igen Pi y Margalls historia, och detta är säkert icke den minsta svärigheten i hans ställning. Vid bildandet af åen nya regeringen lät Salmeron antaga utskrifvaniet af 80.000 man ur reserven. Han har samlat den gamla armåns generaler för att se hvad som var att göra, och några af dessa generaler, såsom Makenna och Turon, ha antagit befäl. General Makenna begifver sig, säges det, till Katalonien, och Turon till Valencia. Man är sålunda besluten för verksamhet och griper sig an. Sjelfva civilgardet, trött vid den roll det spelar, är mycket verksamt. Skall man afvakta det nya uppbåidet? Under antagande att desse unge män skola ställa sig uppbådet till efterrättelse, hvilket är mycket tvifvelaktigt, blir frågan: hur skall man ekipera dem, hvad skall man gifva dem att lefva af, huru skall man få officerare åt dem och huru skall man kunna äterupprätta disciplinen? Man bör komma ihåg, att man bar en tom skattkammare, en helt och hället upplöst arme och att landet är gripet af den väldsamwaste insubordinationsanda. Är det med dem man skall slå insurgenterne i södern för att sedan bekämpa carlisterne? Må man erinra sig att 1833, med ena redan befintlig armå, förd af krigsvana chefer, af en skara lysande och tappre offi cerare, dröjde det i sju är! Ea sak bland två skall isträffa, antingen skall detta upp: båd, som man dekreterar, endast lemna nya kontingenter åt anarkien eller också skola generaler, som lyckats Äänyo skapa en verklig milivärisk kärna, och som vunnit nägra framgångar, oundvikligen blifva de naturlige chetferne för den omätliga reaktion, som skall utbryta på andra sidan Pyreneerna. Tror man kanske att den spanska repnobliken skall vara betryggad under sådana förhällanden? Hon är mycket hotad, om hon räddas af en soldat; hon är ännu mera hotad, om hon lemnas till pris ät dem, som befläcka och vanhedra henne med mord och brand. Om de verklige republikanerne i Madrid endast rådfrågade sin patriotism, om de icke ett ögonblick tvekade att förena alla de konservativa och liberala krafterna, att äterställa den konstitutiooella monarkien, skulle de göra till sin uppgift att understödja denna, som kanske ännu allena med tillhje:p af en förtviflad ansträngning skulle kunna uta Ananian f.RknA dan fadanvalistisla snni de Fi är fö fr de tr P. B 8t bl m te 0 up at ne ga 16 til B: va de de na 3C le