Aftonbladet – 5 augusti 1873, sida 3

ings på bordet och rusat på dörren som ji en vild menniska. ; Harry Owen reste sig upp, lik en stark och tålmodig lastdragare, färdig att begifval sig på väg, huru långt som helst och vid hvilken af dygneta tjugufyra timmar som helst. Redan en gång denna deg hade hanl varit uppe på Snowdon; klockan tolf på natten skull: ban äter ledsaga dit en tysk, som ville se solen gå upp. Han öfverlem nade nu detta värt till sin närmaste man, John Roberts, och begaf sig med raska, jemna steg till Bedögelert. Hvilken väg tog herrn? frögade Naylor mrs Owen, Capel Curigsvägen. Naylor hviskade något till Wynd, som satte ifrån sig de bäda små flickorna på bordet och hastigt följde honom ut. De kastade en blick framät vägen, men der syntes ingen till; do eprungo tvåhundra alnar, till en, punkt, hvarifrän de kurde se vägen ännu längre och ganska tydiigt i märskonet. Ingen menniska var att so. Spring till bron, Wynd, hviskade Naylor. Kanske har han kastat sig öfver led stången. Se, sc! hviskade Wynd till svar, i det han lade handen på Naylors arm och med sin andra havd pekade till venster om vägen. Omkring hundrafemtio fot ifrån dem, på den vattensjuka hbögslätten, sågs ibland kringspridda klippbieck en mörk gestalt röra sig. Han stannade tvärt och gestika lerade samt vägde sig obeslutsam än till höger, än till vexster. Slutligen skyndade han framåt, uppför höjden. Han sprang, hoppande från sten till sten. Här är bloct en sak att göra, Wynd. Låt oss skynda efter honom, annars kom