Aftonbladet – 30 juli 1873, sida 2

Ehuru underrättelserna från Spanien på långt när icke äro goda — regeringen har ju på en gång tvenne ytterst farliga uppror att bekämpa, ett klerikalt-absolutistiskt i Norden, ett socialistiskt i Södern — är tillståndet dock icke så dåligt som en del tidningar vilja låta påskina. Det senaste regeringsombytet, genom hvilket Salmeron trädde i spetsen för styrelsen, har gjort ett gynsamt intryck på alla moderata fraktioner och förmått dem att sluta sig till regeringen och den konstituerande församlingen, då deremot den förra, dessutom af temligen olikartade elementer bestående ministeren under Pi y Margal syntes dem luta alltför mycket åt venster och alltför mycket se genom fingrarne med de oförsonliges extravaganser. En af de förre ministrarne, Suner de Capdevila, yttrade ju till och med i cortesförsamlingen, att han aldrig skulle kunna besluta sig till att bruka vapenmakt mot republikanerne, äfven om de gjorde uppenbart uppror. Salmeron har deremoti ett tal i cortesförsamlingen, som emottogs med lifligt bifall, förklarat att regeringen måste uppträda med obeveklig stränghet mot hvarje störande af den allmänna ordningen, ja till och med om möjligt med större stränghet mot sina egna politiska trosförvandter, på det icke de principielle motståndarne till hennes politiska system må kunna auklaga henne för partiskhet. För öfrigt framhöll han i samma tal orättvisan af de smädelser, anhängarne af den gamla regimen i anledning af den senaste tidens beklagansvärda tilldragelser slunga mot spanska folket, då det just är de sjelfve som hållit detta folk i okunnighet och hindrat det att ernå politisk mognad. Regeringen har framlagt för cortes åtskilliga vigtiga lagförslag, hvilka motiveras af den närvarande situationen. Ettaf dessa förslag går ut på att nationalgendarmeriets styrka skall ökas till 30,000 man. Enligt ett annat lagförslag skall regeringen kunna . provinserna öfverlåta sin makt på deleserade. Ett tredje förslag går ut på att regeringens rättighet att benåda skall af skaffas; men att lifdömde icke desto mindre skola kunna få sitt straff förvandladt till innan straffart, dock endast i kraft af en. ag, och att för detta ändamål verkställanlet af dödsdomar skall suspenderas och ju titieministern öfverlemna rättegångshandingarna i sådana mål till cortes, på det de nå kunna besluta benådning eller straffets örvandling. Man finner härat att Salmeon äfven under närvarande kritiska ställ