Aftonbladet – 29 juli 1873, sida 2

majoren vid sina fötter. Headley stannade oå sin plats en lång stund längre än behöfligt var, blickade ned i gräset och tänkte att der skulle han gerna för alltid velat Iröja. Derefter ville Claude också fotografera berget och samtalet leddes derpå. Betrakta denna bredd af dagrar och skugsor, sade Claude; hur Snowdons väldiga sidor liksom sjunka tillbaka i skuggor af ljup purpur för det grönskimrande ljuset på Lliwedd, och den rödaktiga glansen på Crib-Cochs klippor, tills man slutligen inbillar sig kunna blicka in i sjelfva, skötet af berget, i milslånga sträckor. Så är det, sade Headley. Sedan jag kommit hit, har jag lärt mig att fatta distanserna ibland berg. Den der toppen är på fyra mils afstånd frän oss och likväl tyckas do delar vid bergets fot, som ligga il skuggan, vara dubbelt så långt borta. Ack, se! sel inföll Valencia, den långa strimma af ljus, som den sjunkande solen kastar på kanten af bergskammen, der till venster; man tycker att den för hvart ögonblick närmar sig oss allt mera. Ja, sade Claude, man kan knappt beherrska den föreställningen att berget rör big; att dessa skiftande och vexlande linier äro begåfvade med lif. Elier, gade Headley, att berget är en frambrusande våg, frusen till iz, midt under sitt lopp. sYpperligt!, sade Valencia. Just den rätta bilden! Så koncis och ändå så klar. Och Headley, stackars tok, kände sig så lycklig, som han hade fått en guldgrufva. För mig, yttrade nu Elsley, förefaller letta berg likt en österländsk monark i sin kungliga skrud, läggande sina purpurbemantade armar på de tvenne titaners hufvud, i