Aftonbladet – 29 juli 1873, sida 2

sina lummiga kronor! — små skogsparker, som numera utgöra enda återstoden af de skogar, hvarest i drottning Elisabeths dagar den mäktige Leicester med hundar och horn jagade hjortar. Här hade Claude funnvit en liten, jemn plats, skyddad af väldiga klippor, i hvilkas remnor askar växte lika yppiga och starka som i åen bördigaste jord. Deras stammar voro djupt inbäddade bland busksnår af hallon, ormbunkar, gallris, purpur: röd sBeabiosa och höga bliklockor. Ofvanför, änder och framför sig hade de lustfärdande askarnas ljusgröna kronor, belysta af det klara solskenet; mellan dessa sågos de högre; med purpurröd ljung beklädda bergssträckDingarne och rätt framför sig hade de Nant Swynnants mäktiga fall, ett långt, snöhvitt band, som i zig-zag stupade från en höjd af lera hundra fot, nedför kolsvarta bergsvägsar. Ofvan detta kunde endast skönjas, höjd fter höjd i blånande fjerran, ända i hbjer at af Snowdon, upp igenom Cromdylis länga lalsträckning, fram till Clogwyn y Garnedds stora amfiteater. Och högt ötver hela detta vergaland reste sig Snowdons hjessa I symnetrisk skönhet, mellan de lägre spetsarne Mt Lliwedd och Crib Coch. Der satto de i sin ljufliga grönskande öfsal hela den vackra eftermiddagen och salade och logo. De sörjde ej för ett ögonslick öfver att fögelsången hade tystnat, å herrligt ljöd Valencias röst i mänga, ömsom glada, ömsom vemodiga, irländska folkvisor medan kreaturens rämande under mjölklingen och vallgossarnes rop hördes på afstånd nere ifrån dalen. Derefter var det ingen hjelp; Claude ville nödvändigt fotografera dem allesammans, ört af hans infall var att Valencia skulle itta som en drottning, med Headley och