Aftonbladet – 28 juli 1873, sida 3

den owkring oss och äfven den kommande belysas ända ned i sina dunklaste djup af ett strålande ljus, om vi blott hälla qvar i vårt minne derna stora id: en i oändlighet verksam Gud, som söker att göra oss gagneliga, hvar och en på den plats, der vi blifvit satta. Äv denna inte den herrliga syn, om hvilken gamla mystiker tala med en sådan hänförelse, att blott en ringa skymt deraf var en fullkomlig. ealighet, så vet jag åtminstone ej någon skönare, så önskar jag mig inte nägon mera välsignelserik. . Men förlät miss, miss S:t Just! Jag talar alltför länge. Fortfar, jag ber! sade Valencia: Jag — jag har verkligen intet vidare att säga, Jag vet verkligen inte huru jag har kunnat låta hänföra mig att säga så mycket, svarade Frank med den för honom egna, rättmätiga motviljan för att hälla orationer öfver heliga ämnen. Kan ni undervisa oss för mycket om sanningen? Mr Mellot, ni hade orätt; mr Headley har rätt. Det är inte första gången, miss S:t Just. Men hvad jag yttrade på skämt, har han besvarat på allvar. . Han har sä rätt. Ingen af oss är hilften så allvarlig som vi borde vara. Här kommer Lucia med barnen. Hon steg upp och gick bort till systern, Ni har rubbat verldskärleken litet i denna vackra dams hjerta., sade Claude. Gifve Gud det! Men jag begriber inte hvad söm så kunde förmå mig att tala. Hvarför grubbla derpk? Ni talade bra ock jag skall inte glömma er predikan. Jag predikade ej för er, ni, välvi!ligaste och mest 5 dbjertade iblan.4 mennis Xr. Och lä tjefullaste, kan vigernat. igga