Aftonbladet – 25 juli 1873, sida 2

poet RR taf att Om samverkan mellan skolan! och hemmet, jie 3 Oi Rörande detta ämnö, fom utgör eh äl delän Bäkerligön Mest batfdelhofillå, ön destlän värrå miböt beaktade delarne at den storalme angelägenhet, som kallas skolfrågan, harmi rektorn vid Kalmar högre elementarläro-lgsjg verk, hr R. Törnebladh, i redogörelsen förat elementarläroverken och pedagogiernai Kal på mar stift under läsåret 1872—1873 meddelat ihu en uppsats, hvarb vi anse vsa, böra färtalen föräldrar öch målsmåns tppmärksamhet. )ko De senaste årens menings-utbyte om läro-fn verkens anordning har egentligen rört siglgo omkring sjelfva undervisningen, men lemnatirfa å sido den praktiska sidan af skolornas verk-jia samhet, eller uppfostran i inskränktare 18-1pe ning. Men hur mycket den förra Må tar ine komnat, börjer man dermed ingälönda till:iqe räckligt för det uppväxande slägtets danande ps sill goda och dugliga medborgare: ännu vigmi tigare än meddelandet af kunskaper är vil lny jans bildning, hjertats förädling, kort sagdtte; karakterens uppfostran. Härntinnah är dock iy; läroverket väsentligen förlamadt i sina be mödanden, om det ej understödjes af hemmet. Der lärjangarne, såsom fNerestädes i utlandet, intertieras, d. Y. sm äro skolans hel pensionärer, kan man göra läroverket allena ansvarigt för deras uppfostran; men med inrättningen af de svenska skolorna, som — annat mycket att nu förbigå — under en betydlig del af äret ser sinä lärjungar skiograde åt alla håll och nndandragna skoluppsigten, vore ett sådant anspråk fullkoms ligen orimligt. Å andra sidan är det ett misstag att tro, att skolan, om hon ock angåfve sig vara till blott för sjelfva den teoretiska undervisningen och ej hafva någonting med uppfostran i egentlig mening att beställa, ens skulle kunna undgå att deltaga i den senare och för densamma till en del bära ansvaret. Det är ju nemligen tydligt, att redan det sätt, hvarpå ordning upprätthälles å sjelfva lärorummet, hvarpå lärjungarne tillbållas till uppmärksamhet och flit, hvarpå bestraffningar eller uppmuntringar och utmärkelser utdelas, att allt detta, ehura menadt och användt blott såsom medel för sjelfva undervisningens behöriga gång, i sig innebär ett uppfostrande element, att deraf, liksom af det föredöme, som ligger i lärarnes hela sätt att vara och skicka sig i ord och gerning, härflyter en inverkan till godt eller ondt på lärjungarnes moraliska upp fattning och karakter. Sålunda lär det väl vara ostridigt, att skolan och hemmet med hvarandra dela omsorgen och ansvaret för skolungdomens uppfostran. Ingendera får kasta bördan hel och hållen :på den andra; ingendera bör, oberoende af dena andra, full följa sin väg, utan båda skulle rätteligen för sin samfälda uppgift arbeta i samråd och bistå hvarandra efter gemensamma grund: satser. Nu gällande skollag ålägger. rektor och lärare uppsigt öfver lärjungens uppförande äfven utom skolan, noggrannare i den mån denne under vistelsen vid läroverket saknar ordentligt hem och föräldravård. Det är emellertid gifvet, att denna tillsyn, äfven om ej lärarnes tid vore strängt anlitad i och för undervisningen, måste blifva ganska l, .) bristfällig, ej blott i de större städerna, r Jutan äfven, särdeles när lärjungeantalet ärl, betydligt, i de mindre, och att uppsigten. atom skolan hufvudsakligen måste åligga hemmen. Allt för mycket torde härvid af föräldrar och målsmän förbiseg, att de borde låta sig angeläget vara att rådgöra med lär rarne. Man kan med allt skäl förutsätta, att desse, hvilkas iakttagelseförmåga skär; pes genom beröringen med en stor mängd ynglingar af olika sinnesart, lättare skola upptäcka gryende böjelser, som föräldrar antingen ej lägga märke till eller ock anse vara af ingen vigt. Om sålunda uppmärktilsamheten fästes ä ett ondt, som will växa t. lupp, kan det i sin början utan svårighet qväfvas, medan det kanske icke låter sig rr lutrotas, sedan det obemärkt fått vinna hjstyrka. När förf. härvid lägger uppfostrarne inom hemmet på hjertat, att icke anse af lärarne meddelade erinringar, anmärkningar eller antydningar om någon mindre god eller icke fullt tillfreåsställande sida hos deras myndlingar såsom klander eller förebråelser mot dessa eller mot dem Isjelfva, berör han utan tvifvel en at de ilbetänkligaste punkterna i det, som skulle rel vara en samverkan mellan skolan och hemmet, men som ofta är rentaf ett motarbe: tande från det senares sida af den förras bästa bemödanden. er än en gång ha vi af erfarne och nitiske skolmän hört, huru förblindade föräldrar, som uppenbarligen ej haft någon blick för sina barns verkliga — Ikaraktersanlag, bemött läraren, som t. ex. påpekat en genom förnyad erfarenhet blott alltför väl bevisad böjelse att ljuga, med indignation och högljudda försäkringar om motsatsen, samt, i stället att göra sig an visningen till godo, blott envisats att taga den förment misskända oskuldens parti och betrakta den välvillige rådgifvaren som en orättvis förföljare. Sålunda kunna hemmen, på samma gång de af skolan fordra goda, om möjligt för föräldrafåfängan smickrande frukter, rentaf ställa sig i en fiendtlig op1d position mot skolan, hvilken betraktas säsom en motståndare, hvars allvar bedömes såsom hårdhet, och hvars sträfvanden att hämma onda böjelser paralyseras genom en urskuldande efterlåtenhet i hemmet, hvilken i barnets ögon lätt nog visar sig som en temligen direkt uppmuntran. k-) Icke mindre motarbetas skolan af lärjunAT j garnes målsmän, om desse se genom fingren r, med eller öppet tillåta vanor, som ej med skolynglingarnes ålder och ställning äro öfverensstämmande. När skollagen uttryckan. Hligen förbjuder besök på krogar, värdshus, källare, biljarder eller dylikt, liksom allt spel med kort eller tärning, vädjar den naturligtvis i främsta rummet till föräldrars och målsmäns samverkan med skolan och nt uppsigt öfver lärjungarne. De efterlåtna föräldrar, som antingen tillåta myndlingen att trotsa lagbudet eller, när öfverträdelsen utan deras vetskap egt rum, men af lärarne ån beifras, blott bemanna sig till den energien ) fatt klandra dessas pligttrohet och taga den stackars ungdomens oskyldiga njutningari försvar, skada sina barn i dubbelt mått. Det är ej en ringa fara, att låta dem sak löst vänja sig vid att åsidosätta bud och före