Aftonbladet – 19 juli 1873, sida 3

hurnall en gammal vän mig; den första jag hade och det skulle kosta på mig att mista hans sällskap. Det är en sak som jag ej tror att ni behöfver befara. Ni har sett ett djur geurderliga metamorfoser ach ändå förplifva gamma varelse. Hvarför skulle ej ni göra detsamma ? Ni menar...z 2Jag menar att hos er ändock finnag pågra käraktersdrag, som ni kanske inte ogerna skulle vilja ha förändrade? Jo, ett och annat, svarade Tom och skrattade. Ännu anser jag mig inte vara alldeles fullkomlig. Om nu dessa punkter ei rn nt göra delar af er kåvakter, men sjukliga ut: fäster? iller, ifall orka på AN förnärmande — om de blott äro ärren efter gamla blessyrer, efter lifvets motgångar och pröfningar? Och slutligen: om i ett tillkommande lif alla försvinna, och den verkliga Thomas Thurnall, ren och oförfalskad, står qvar 93 POR er -Det ligger liopp i denna tanke, Jag vill endåst anmärka, bäste major, att vi äro inbilska och sjelfbelåtna nog, den törntan i vårt nuvarande, ofpllkomliga tillstånd, 1 sinpa nja odrägliga narrar vi skalle vara, ifall vi vore föllkomliga och kunde sitta och beundra oss sjelfva utan åter vändo! Men om nu just inbilskhet och sjelfförtroende vore grunden till alla utväxter, alla ärr; om de, med ett ord, utgöra jast det som yi måste: göra oss qvitt, innen vår sang karakter, värt fättå mepsklika vä sende kunna utvecklas? Ja, jag förstår: Tro och ödmjukhet... Ni torde ursäkta mig, major Campbell, om jag säger att jag skall lära mig respektera