Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 3

qvar på jorden att straffa missdådare, som lagen inte kan nå. Det är likväl ett förfärligt ansvar. Ej värre än att döda en rsedmenniska i ett fältslag, hvilket vi båda ha gjort, sir, och utan att ändå känna något samvetsstygn. Ett förfärligt ansvar, likafollt. Men hvad annat är hela lifvet, från dess morgon till dess qväll, än en kedja af gerningar, hvilka antingen göra sig förtjenta af himmel eller helvete? — Nå; som han gjorde åt andra så skedde äfven honom sjelf. Gud förlåte honom! Vår sak skall nog snart i allafall pröfvas och dömas; jag hyser intet tvitvel om att jag inom kort — kanske förr än någon tror — åter skall möta honom. Med ett sorgset leende lutade sig Campbell till baka i länstolen och teg. Min bäste major, sade Tom, låt mig få erinra er att efter en. sådan själsskakning, som den ni nu erfarit, en afmattning ovilkorligt inträffar och att den under nuvarande förhållanden ingalunda är att leka med. Någon medicin vägar jag inte gifva er. Ni mäste taga någon föda. Campbell skakade på hufvudet. Ni måste gå nu, bäste vän. Klockan är half elfva och vid ett-tiden skall jag vara hos Pennington för ati tillse honom; ni behöfver således inte gå dit sjelf. Dessförinnan skall jag stärka mig med ett godt läkemedel. — Major Campbellb, inföll Tom oroligt, ni ämnar väl inte sjelf qvacksalfva med er? Det är en viss medicin som heter bön, myr Thurnall, ett gammalt godkändt läke. medel för hjertlidande, som vi sjalf nog en dag skall erkänna, men hvilket jag på den sista tiden mycket försummat. God natt således och Gnä uppehålle eder Majoren