Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 3

menter har hon gifvit dem in; hvart skulle jag ha kommit utan henne? Och inne och ute har hon hunnit med att vara hela dagen, tills man varit frestad tro att vår Herre låtit henne vara i fem eller sex gär. skild synlig måtto på en gång för att bistå olyckliga på olika häll. Frank gick in och. lyssnade på Graces bön. Hennes ansigte var lika lugnt och blekt som de båda unga anleten, hvilka hvilade emot örngottskudden; men hennes upplyftade ögon strålade af en glans, som tycktes uppfylla rummet med kärlek och ljus. Frank hörde bönen och ville ej afbryta densamma; slutligen stod Grace upp, såg sig om och rodnade. Jag ber er om förlåtelse, sir, emedan jag ej skickade efter er, men sjelf höll tacksägelsebön öfver deras förbättring. Ser ni, sir, jag tycker nästan de äro mina egna barn; derför hoppas jag ni ej misstycker. .. O, miss Harvey, tala ej så! Den gom ville tysta ned sådana böner som dem ni nyss bad, skulle löpa fara att ovetande tysta Herren sjelf. Grace svarade intet, ehurn den förändrade tonen hos Frank rörde henne djupt. Han sade henne sitt ärende. Hon stod först alldeles tyst Lycklig han gade hon slutligen helt sakta och tog sin hatt och följde Frånk. Miss Harvey, sade Frank, medan de hastigt skyndade uppför gatan; jag måste säga er ett par ord, innan vi tåga sakramentet tillsammans. Bir?