Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 2

Vid franska nationalförsamlingens samnanträde den 13 dennes egde. återigen ett uf dessa stormiga uppträden rum, i hvilka len reaktionära majoritetens och den liberala minoritetens förbittring mot hvarandra tid sfter annan gifva sig luft. Striden framzallades genom en anmärkning af Kerdrel, leputerad af högern, som fäste uppmärksamheten på, att han i det föregående sam: nanträdet, då det var fråga om kolonierna, cke talat om en revolution på ön Reunion, 1tan om förhållandena i de engelska kolonierna. För atttydligare uttrycka sin tanke illade han: Jag ville säga, att i den enselska hufvudstaden icke finnes ett parti, som upphetsar medborgare i kolonierna mot ivarandra. Häruati sågo de deputerade rån kolonierna, hvilka nästan alla tillhöra let radikala partiet, ett mot dem personlisen riktadt anfall. Mahy, en deputerad för in Reunion, utropade: Jag Hör till det varti, mot hvilket en så godtycklig beskylling riktas! Deputeraden Laserve från samma koloni tillade: Detta är förtal! för hvilket yttrande han kallades till ordvingen af vicepresidenten Benoist dAzy, som ör tillfället förde ordet. Nu reste sig hela venstern. Tolain utropade: Ni mäste kalla ss alla till ordningen; vi tillåta icke utt man förtalar oss! Mahy fordrade, att Kerdrel skulle bevisa, att det varit någon revolution på Reunion år 1869, då likväl ingenting annat inträffat än att guvernören åtit nedskjuta medborgare, hvilka icke gjört sig skyldige till någon förbrytelse. Kerdrel västod, att Mahy hade missförstått honom ich att han endast åsyftat det parti, som i rankrike arbetade på en omgestaltning, syftande att bringa till makten nya sociala ager. Detta yttrande, som först begagnales af Gambetta i hans ryktbara tal i Greioble (i September 1872) och sedormera tavits till lösen af den radikala pressen, förnledde Gambetta att begära ordet. Han rille förklara detta yttrande, hvilket blifvit riktigt tolkadt som en teori för det borgeriga kriget och den ena samhällsklassens ipphetsande mot den andra. Han visade, ) Ville man — och detta vore i själfva verket det enda konsekventa — kalla äfven detljud, som i dessa ord höres, för ett öppet e-ljud, så kan man gärna roa sig med det. Althvad eljest kallas ä-ljud, skulle då heta e-ljud. Förhållandet blefve ju då lika med det i franskan, där just de ljud, som motsvara vårt ä-ljud, hänföras till ljudet e, med en eller annan närmare bestämning, såsom ouverteller dylikt? Men, märk väl! franskan kan icke benämna detta ljud på annatsätt, då hon icke har något eget bokstafstecken för det samma. Men hvarför skulle man i svenskan, som har ett eget tecken för detta ljud, i detta fallförfara olika mot i alla andra, där man uppkallar ljudet efter dess egna tecken? ) Förutsatt att ä-ljudet verkligen vore bestämdt skildt från det som höres i ätt, kunde man från fonetisk synpunkt invända, att äfven ä vore ett olämpligt tecken i det senare fallet. Men härvid må anmärkas, att, till dess man hittat på nya tecken, måste man nöja sig med dem man har och gaene dem så, att de på bästa sätt åtskilja ljuden, Och ä-tecknet kunde här aldrig leda till ljudiörväxling, då ljudet ä ju endast skulle förekomma gom långt,