Aftonbladet – 16 juli 1873, sida 3

ar åkallat Herren att döma; så gör äfren jag. Lyssna på hvad jag vill säga er: Djerfves ni inför Gud ansvara för de ord i i dag har talat?Jag känner min arfsrätt klar, sir, till himmelens boningar, genmälde metodisten ned ett underligt, pästan hemskt leende, Väl vore för eder, om ni kunde göra detsamma. Var det den nedgående solens skimmer, eller var det det inre ljuset af Campbells starka ande, som gaf hela hans ansigte en sådan eldglans och hans ögon ett nästan förfärande inspireradt uttryck, då han lugnt och långsamt, med ett uttryck i sin röst, på en gång sorgset och förfärande igenom det tydliga uttalandet af hvarje vokal, sade: Himmelens boningar! Det göres er ej behof, herre, att till dess vänta på Guds närvaro. Nu; här, der vi stå, äro ni och jag inför Guds domstol. Nu, här, kallar jag er att inför Horom svara för de oskyldiga lif ni bringat i fara och undergång; för de oskyldiga själar, dem ni genom edra hädiska läror velat draga ifrån deras himmelske Fader! Ni har sagt det: Må Her ren döma mellan er och mig. Han vet bäst nättet att gifva sin dom tillkänna. Campbell böjde sitt hufvud, liksom sjelt öfverväldigad af de fruktansvärda ord, hvilka en högre makt än hans egen vilja hade aftvingat honom. Långsamt steg han ned från sin plats och gick fram genom folkmassan, som vördnadsfullt gaf rum, under det många röster hördes yttra, Tack, sir! Mycken tack ! och gamle Willis kom fram och räckte honom handen med en blick af stor tillfredsställelse. Ni skall ej vägra att emottaga en gammal krigsmans tacksägelse, sir. Det har