Aftonbladet – 16 juli 1873, sida 3

mart efter, i förhoppning att ånyo exalteras, medan predikanten äfven nöågades följa, för att skydda sin hjord för uliver. Camp. bell sprang upp på ett högt stenblock, aftog mösgan och började tala. Måhända skola många af mina läsare ön ska att få höra hvad major Campbell talade. men denna önskan blir icke uppfyld och kan ske är äfven detta för dem dei bästa. Mö man tänka sig hvad som i en sådan stund kunde sägas af en sannt kristen man, som älskade och vördade sin bibel alltför högt för att i vägra, dels missförstådda, dels orätt öfversatta texter finna en ursäkt at! förneka sannivg, rättvisa, förnuft, historisk: fakta, Guds röst i hans eget samvete — mer ett ord: allt öfrigt af bibel, från dess börjar till dess slut. w Hvad Campbell än talade, det vissa är att orden gingo med makt till dessa menni skors bjertan. Och då ban gjorde ett up pehåll, då ban säg sig omkring, för att för vissa sig om sina åhörares uppmärksamhet hördes ett sorl af bifall och spänd förbidar af folkhopen, som nu hade växt till köpin: gens halfva befolkning. Det var ej helle att undra på; voro männen fängslade a ämnet, så voro qvinnorna det i lika höj grad af utförandet och hela den yttre före teelsen. Det vackra, kiaftfulla hufvudet som syntes högt öfver alla andras; den höga resliga gestalten med sin martialiska höll nisg; rösten, än mild och bevekande, äl stark som trumpeten, ljudande vidt omkrin; — allt höll intresset spändt. Der stod gamle män, hvilka sade sig aldrig ha hör degs like; som tänkte, att så måste det äf ven varit, då i deras fäders ungdom Johi Wesleys stämma på berget vid Bt. Ives öfj verröstade stormens dånp, Grace Harve