Aftonbladet – 15 juli 1873, sida 3

Denna natt borde en kris inträffa i farsoten; denna syntes hafva nätt sin kulmination, men på eftermiddagen hade åter flera sjuknat af förskräckelse och sjuknummern blef högre än någonsin. Tom dröjde icke att utforska skälet till detta olyckliga förhållande. Då Headley nästa morgon, efter ett par timmars orolig slummer kom ut, mötte han vid porten Tom, hvars raecka, jemna gång nu var förbytt i häftiga, stampande steg. Vid åsyn af Frank stannade han tvärt och utbrast i en berättelse, som knappt var begriplig, så späckad var den ned svordomar. För himlens skull, Thurnall! Lugna dig ch svär inte så förskräckligt; det är dig å olikt. Hvad kan så hafva bringat ditt inne ur jemvigt? Hvarför skulle inte jag få svära och föranna ute på gatan, svarade Tom, då varje skälm, som kallar sig metodistpredikant ostraffadt får göra det på predikstoen? Men jag vet att jag bär mig åt som n narr! Saken är, att jag inte kan med ugn se alla mina bemödanden tillintetgörag vs en brutal och okunnig fanatiker. Kan u föreställa dig något sädant, som att dessa nenniskor nu i en stund som denna taga ig till att arrangera konventiklar, eller vad de skola kallas, i akt och mening att amla pengar af kolerapaniquen. Två gånser om dagen hålla de predikningar för det rma folket, såga att farsoten är Guds straffom för deras synder, att det är gudlöst tt söka sätta en dam derför, att jag strier emot Gud; att verldezs undergång är örhanden och hin må veta hvad mera de stå. Kommer jag öfver nägon af dessa krikhalsar, så vrider jag nacken af honom eh blir hängd. O, ni prester! ni prester!s om bet tillsammans tänderna i raseri