Aftonbladet – 15 juli 1873, sida 3

månader förfatit sedan Ayttningen till Grand Hotel, de som bidragit till att snygga upp hr grefvens person hade-redan börjat känna sig oroliga och satt polisen i rörelse, men hans uppförande var så klanderfritt och de, som han lurat, hade blifvit det på så honett och affärsmessigt sätt, att polisen icke kände sig befogad att ingripa. Han hade visserligen gjort skulder, men han hade gjort dem som en gentleman och var sålunda oantistlig. Emellertid började marken att blifva allt mera och mera osäker och katastrofen kunde synbarligen icke vara långt borta. Den inträffade äfven snart, ehuru på ett något oväntadt sätt, nemligen i form af en japansk ambassad, som anlände till San Francisco och tog in på Grand Hotel. Så snart de erforo att en nyutnämnd japansk konsul bodde i samma hotell, uttryckte de sin lifliga önskan att få göra denne persons bekantskap. För detta mötes konseqvenser vågade emellertid hr de Werner icke att utsätta sig, och han skuddade derföre helt hastigt stoftet af sina fötter, lemnade konsulatssekreterare, hotellvärd, skräddare och och skomakare m. fl. att med långa näsor begrunda huru gant ordspråket är som säger, att man aldrig är för gammal att blifva lurad. Den sålunda hastigt till sina rätta dimensioner reducerade grefven och konsuln beskrifves hafva varit en man öfver medelstorlek, väl bygd, med ett friskt, fylligt ansigte, på sidorna begränsadt af något i rödt stötande polisonger. HN.