Aftonbladet – 15 juli 1873, sida 3

Det skulle varit svårt för honom och för mången annan att säga detta, ty alla dagar hade förgått såsom i en feberdröm, För de fegbjertade hade denna tid synts omätligi läng och hvarje timme, tills deras stund skulle komma, gom ett sekel af fasa, sjelfförebråelser, vidskepliga böner och skrik, som icke var en rätt änger. Men för andra feghjertade hade dagarne förefallit som ett ögonblick, ty natt och dag hade de varit berusade. Föraonderligt, gräsligt och på samma gång sannt! Det är en erkänd sak, hvilken underbar makt stora tilldragelser och hvälfningar i verlden — pest, hungersnöd, revolutioner och krig — ega att till deras högsta potens framkalla mensklighetens bäde passioner och dygder — dess både onda och goda egenskaper. Det är en obestridlig sanning huruledes de hejdlösaste utsväfningar och de grymmaste brott under psgådana tider framstä sida vid sida med det sublimaste hjeltemod, den ädlaste dygd. Så var äfven förhållandet i Aberalva under den förskräckliga veckan. Drinkare drucko mera; svärjare svuro mera; oredliga krämare fikade med större snikenhet än någonsin efter den orättmätigt vunna penningen; de sjelfviska voro mera brutalt egennyttiga än någonsin; gemena qvinnor kastade sig vansinnigt af och an mellan utsväfningar och fanatisk vidskepelse. Alla låga själar ropade: Lätom 0s3 äta och dricka, ty i morgon skola vi dö ! Men mången redlig man, mången trött qvinna styrkte sin själ i tålamod och arbate och funno att så länge deras dag varade, skulle äfven deras krafter stå ti. För dem syntes tiden vara kort för det stora mått af arbete, som de kände sig förpligtade att utföra.