Aftonbladet – 12 juli 1873, sida 3

Men med allt det sköna, upplyftande oc fängslande, som den norska fjellnaturen företer följer dock — låtom oss medgifva det — en fara faran af en alltför stor ensidighet, faran af e viss sjelfgodhet. Norska folket behöfver uta tvifvel ett lifligare samqväm emellan de sär skilda landsdelarne inbördes och en lifligare be röring med brödrafolken. Dölen. som sitter i sin afstängda dal och dag ligen hela lifvet igenom stirrar upp emot samm: mörka fjellvägg, har ofta svårt att göra sig nå gon riktig föreställning om, att göra någon rätt visa åt eller känna några sympatier för, någor lust till samverkan med dem, som finnas på an dra sidan om dessa fjell. Och hvad som i de hänseendet gäller om de särskilda dalarnes in byggare, det gäller i någon mån äfven hela fol ket i förhållande till andra folk och i främste rummet till brödrafolken. Såsom en svensk, hvilken älskar Norge och till fullo respekterar och vill se oantastad och värnad dess nationella och politiska sjelfständig het, torde jag kunna säga det rent ut. att er betydligt lifligare samverkan till en början åt minstone emelian de begge brödrafolk, som re dan äro politiskt förenade, är nödvändig, och att den skulle vara af gagn för båda, icke minst för det norska folket, som med alla sina stors och vackra egenskaper dock torde behöfva åt skilliga yttre impulser och något mera värma och rörlighet i sitt lif. Att förbise nödvändigheten af en sådan sam. och vexelverkan är ju ock i sjelfva verket er orimlighet, sedan vi nu en gång för alla kom: mit i en sådan ställning, att -ett måste öfvel oss gånga-, att vi uti stort måste dela ljuft och ledt med hvarandra. Om det icke vore så. om det vore möjligt at! lyfta ankar och segla ifrån hvarandra och sedan oa hvar sin sjö; — ja då kunde det ock bli tal om stora nationella intressen. som ginge åt hvart sitt håll, då kunde isoleringen ha något motiv, då kunde det vara någon riwlighet itanken at vsere sig selv nok. Men då nu naturen och den historiska utvecklingen bestämdt och oåterkalleligt fogat oss samman och inpräglat föreningen i språket, sederna och sinnelaget. då måste vi också i det stora gå tillsammans och söka att finna oss tillrätta i förtroende. vänskap och kärlek. Allt. som går ut på att i någon mån undergräfva föreningen eller hindra dess utveckling i anda och sanning, innebär derför ur hvartdera folkets rätta synpunkt en orimlighet, och den, som dertill bidrager, gör i sa hing en lika ond som fåfänglig gerning. Må hvarje svensk och norrman. utan att dermed det ringaste intrång sker i den varma kärlek och naturliga förkärlek, som han hyser för sitt speciella fosterland, dock lära sig att i unionen ligger en högre gemensamhet. mot hvilken han har rättsliga och kärlekspligter att uppfylla, och må ban, då det gäller denna högre gemen samhets bästa. dess ve eller väl, villigt låta icke blott de enskilda intressena, utan äfven de särskilda partisträfvandena, det speciella partigrollet få maka något åt sig. Om så kan ske, så skola båda folken ha ett ofantligt gagn deraf; de skola hvar för sig och tillsammans tillväxa uti inre lifskraft och yttre styrka, så att det i framtiden kan bli en sanning, att Guds ande hvilar öfver Nordlanden. En skål för Norge och för unionen! Flere talare aflöste nu hvarandra. De af Joh. Johlin författade verserna, som under allmäni jabel upplästes af författaren, meddelade vi i gårdagsnumret, äfvensom orden till den säng For Nordweendene, som afsjöngs vid middagsbordet.