Aftonbladet – 12 juli 1873, sida 3

Det tredje skandinaviska bokhandlaremötet. Då tiden endast tillät vår korrespondest i Kristiania att i största korthet omnämna de skålar och tal, saom vexlades på den i frimurarelogens mindre sal hållna festmiddag efter mötets slut, vilja vi här efter de i dag ankomna Kristianiatidningarna nägot utförligare redogöra för dem. Sedan bokhbandl. MM. V. Feilberg på komit6ns vägnar hage önskat gästerna väl komne, föreslog bokh. P. T. Malling de två nordiska konungarnes skål. Prot. L. Er Daa talade för Finland, det land, som här borde nämnas först — icke blott derför att det låg längst åt öster och först bestrålades af solen, utan äfven derför att det enligt de historiska granskningarnas vitnesbörd var det, som tidigast af alla de skandinaviska länderna blef bebygdt. Han påminde derom, att det var Skandinaviens mest storartade mission, som Sverige genom sina impulser i Finland hade utöfvat. Finland hade frambragt det i förbållande till sin folkmängd största antalet utmärkta män, och bland dem sådane som Runeberg, Topelius m. fl. Dertill kom, att det finska folket bar på önskvingar, som vi alla kände, men som icke här behöfde uttalas. För denna skål tackade br Frenckel från Helsingfors, hvilken yttrade, att man väl icke i Finland vågade inbjuda de skandinaviska bokhandlarne att förlägga ett af sina möten dit; Finland låg för långt bort, och förhållandena der voro i flera afseenden mindre. Men han ville dock uppmana hvar och en särskildt att besöka Finland; det var väl fattigt på denna vVerldens goda, men rikt på hjertelag och gästfrihet, så att han tryggt vägade säga, att hvar och en skulle vara välkommen till de tusen sjöars land. — Björnstjerne-Björnson yitrade, att han så ofta hade hört det gamla Sveriges skål föreslås, och det var ju naturligt, ati man gerna kallade det så, emedan det svenska samhället af gammalt egde ett förhållande till det allmäneuropeiska, det större och ärfda, som intet af de andra nordiska folken. Här ville han likväl föreslå skåln för det nya Sverige, uppfinningarnas Sverige, beteckpadt genom namn sådana som ett af vär tids största, John Ericssons, industriens Sverige, som med sina väldiga bolagsordningar nu äfven börjar vinna efterföljd i Norge, vetenskapernas Sveriga, som i sin forskning har nägonting af det eröfrande i sig och hvars handlingskraft träder oss till mötes hos män sådane som dev, hvars namn just i dessa dagar har återkallats i allas minne: Nordenskiöld — skaldekonstens Sverige, som från Bellmans och Geijers tid så förunderligt har förstått att sammanbinda ord och toner — det politiska Sverige, qvinnornas Sverige, bondens Sverige. Prof. J. Arrhenius tackade för denna skål: och yttrade, ätven han vidrörande de politiska förhållandena, att dessa båda länder aldrig borde ba någon annan politik än hjertats och känslornas; i kraft af denna skulle de förstå hvarandra och täfla med hvarandra. — Öfverläraren J. Lökke föreslog skålen för Danmark, hvilket på ett landområde, som icke ver större än vissa af de norska amten. underhöll en befolkning, som var lika med Norges och hvari ett andligt kapital låg, som få, ja inga andra länder egde make till. Tal. utvecklade derefter, hurusom det bästa arf, norrmännen hade fött från det 400 äriga samlifvet med Danmark, var det gemensamma knulturspråket, hvilket tillät norrmännen att draga vinst af detta. andliga kapital, — Efter nä-! gra ytterligare tal af bokhaändlaren A. PF. Höst från Kjöbenhavn och M. V. Feilberg, prof, L. Er. Daa, Björnstjerne Björnson och univVersitetsbibliotekarien LC. L. Daa, föreslog år 4. Sohlman Norges skål i ungefär följande ordalag: Såsom svensk man ber jag att få vitsorda, att RR norska känslor i förhållande till Sverige, som unnit ett så skönt och vältaligt uttryck i Björnstjerne Biörnsons skåltal ha sin fulla motsvarighet i de känslor gent emot Norge, som hysas icke blott af härvarande svenskar, utan af svenska folket i allmänhet. Till en början kan jag försäkra, att det ären innerlig glädje för hvar och en i andligt hänseende normalt konstruerad svensk, d. v. 8. hvar och en, som något så när har hjertat på rätta stället, att komma till Norge — och det både för naturens och för folkets skull. Den norska naturen är storartadt skön. Nores en ha någonting underbart lockande och ängslande i sig. Man har talat om inrättande af s. k. sundhetsstationer i de norska fjellen, I der de, som äro kroppsligt trångbröstade skulle få andas en renare och lättare luft; men jag tror, att någonting sådant kunde gälla äfven i andligt hänseende. Jag tror, att ett besök på högdfiellen är godt, äfven för dem, som lida af and; lig astma, för dem, som äro utsläpade och trötta af dagens äfian och strider. Ack! när man står I deruppe, der man tycker sig mera än någonsin I vara ensam med Gud, och rundt omkring sig I har en väldig och imponerande natur, men intet spår af menskligt lif, huru små och långt aflägsna förefalla icke då de menskliga striderna, I de menskliga sorgerna och bekymren. och den, som ser och lär sig känna och fatta I denna na.t, hanlär sig ock snart att icke missförstå utan raw. UPPfatta det folk, söm letver Ider. Han kan mycke. H begripa, utan att stöta sig på det. att den norska ..-erlandskärleken J understundom kan få en prägel. Som. det yttre Ttager sig ut såsom högt uppdrifven Bbor.. Toch mycket stark sjelfkänsla. Ack! den som är I född i detta land och icke älskar det landet med d passion. han måste antingen vara en idiot eller också en iskall an mvoket nesel och Aälim va.