Aftonbladet – 12 juli 1873, sida 2

Jä det af dem erlagda kapitalet hafva särleles gud ränta och det är således att befara stt de icke anse behöfligt att bråka i fråga mm några förbättringar i trafiken. De senast hitkomna franska tidningarne sysselsätta sig nästan uteslutande med den oersiske herrskarens ankomst till Paris och sjelfva nationalförssmlingens förhandlingar a träda i bakgrunden för skildringarna afl shahens utseende, drägt och hållning samt för de minutiösa redogörelserna om hans winsta görande och lätande. En oerhörd ståt utvecklas af. vederbörande och det sy: nes tydligt, att man är på det högsta anzelägen om att visa den asiatiske fursten, utt Frankrike, trots sina olyckor och ne lerlag, ännu är en stor, rik och betydandel stat och att det icke låter ställa sig iskugvan af vare sig England eller Tyskland, not hvilka båda länder afundsjukan vid letta tillfälle tyckes vara lika stor. Dessal. yttringar af nationalfåfänga från officiel sida gå hand i hand med tidningsartiklar, vilkas skrytsamma och skräflande ton görj stt allt annat än angenämt intryck. Och : let är icke blott souspressen, som hembär lenna gärd åt skrytet och chauvenismen, tan äfven de stora och aktningsvärda blalen låta en dylik brist på takt och god mak komma sig tilllast, om de också genom wrtiklarnes glänsande språk och sprit inåson mån hålla läsaren skadeslös. Som ett vevis på den ton, anda och hållning, som i rärvarande ögonblick genom shahens besök blifvit rådande i den frangka pressen, medlela vi här en artikel ur Journal des Dåeats af John Lemoinne. Den store journaistens artikel, hvilken trots sin spiritualitet och sin glänsande form, dock bär en öfvervägande chauvinistisk och skrytsam pregel, ir af följande lydelse: Är det sant, att Paris blifvit belägradt, taget, brandskattadt plundradt, brändt? Är let sant, att vi ätit häst, hund, alla slags kända och okända djur, ben när det icke längre fanns kött, sågspån när det blef slut på mjölet? Är det sant, att vi sett qvinnor dö af hunger och köld på vära gator, barn appgifva sin anda vid sina mödrars utsina de spenar? Är det sant, att Attila passerat under samma triumfbäge, der vi nu mottagit ättlingen af historiens eller fabelas äldste konungar? Är det sant att af våra palats återstå blott ännu rykande ruiner? Är det sant, att vi gifvit ut fem milliarder för att försvara oss och ytterligare. fem milliarder för att lösköpa oss, att fienden, då han lemnade vär jord, har styckat den och tagit med sig ännu blödande delar? Är det sant, att vi lidit, grötit, veklagar, blödt allt detta eller är det blott en dröm, em marar Det skulle ha varit svårt att svara härph i gär. då man såg det lysande skådespel, som det shahen helsande Paris företedde. Aldrig har man i ett så vackert väder sett samlad en sådan folkmassa vid den praktfulla entren till den mest lysande, den mest olyckliga och namnkunnigaste af verldens hufvudstäder. Hvarifrka kommo alla dessa sausigten, som med nyfikna blickar betraktade detta bruna, af diamanter kringstrålade anlete? Är det möjligt, att det ännu finnes så mycket folk i verlden efter allt hvad vi hafva upplefvat? Är det möjligt att gårdagens strålande Paris är detsamma som för kort tid sedan brann som ett bål, som Kains bål antändt af himlens eld? För att återkomma till verkligheten behöfva vi blott betrakta Tuileriernas stora skelett, som ingen de koration kan dölja; vi behöfva endast undanlyfta tegelstenarne, som dölja Triwmfbågens skavanker. Den hållning, som den franska befolkningen, och i synnerhet parisarne, som äro bennes koncentrerade essens, viddylika tilltällen intager, är för oss en gåta. Då vi se detta behof af rörelse, denna liflighet, denna skenbara glömska af det förfintna och framtiden, som drifver mängden att njuta af nya skådespel, spörja vi oss hvad man bör läsa i dessa tecken. Är det mod, dygd, spänstigheten hos folk, som pånyttfödas och haka sig fast vid lifvet, hvilka, likasom jätten Antheus, återfå sina krafter, då de stupa och kyssa sin moder jorden? Eller är det likgiltigheten, skepticismen, bekymmerslösheten hos åldrade folk, som icke längre intressera sig för något, som ingenting kan locka till löje eller värar, och hvilka, likasom gubbar, säga att allt är enahanda och att det icke gifves något nytt under solen? Må en hvar afgöra frågan efter eget intryck. Hvad som i detta ögonblick intresserar oss. är intrycken hos vår gäst. Konungen af Persien, som gäller för att vara en reflekterande man, som noga aktgifver på allt hvad han ser under sin resa, har måst frapperas af olikheten mellan sitt mottagande i Frankrike och Eagland. Hos engelsmännen uttrycker sig hänryckningen med en gränslös våldsamhet, och menniskornas :bifallsrop likna artillerisalfvor. Här, på shahens väg, fanns mycket folk, yttrade sig mycken nyfikenhet, mycken välvilja, men på samma gång rådde tystnad. Den persiske herrskaren, representerande poesien genom glansen af sina diamanter, och prosan genom sina glasögon, tyckes betrakta detta mottagande med en viss häpnad. Han får icke häruti se ett tecken till köld och man mäste förklara honom do omständigheter, som för ögonblicket göra franska folket en smula reserveradt och föga benäget för demonstrationer. Vi befinna oss ännu i djup sorg. Viäro ännu icke herrar öfver vär jord, öfver värt hem. Må man blott öppna en at dagens tidningar; vid sidan öm berättelserna öfver shahens mottagande flunes en notis, som återkallar oss till känslan af vår ställning. Först i går började utrymmandet af oekupationsarmåns materiel. De utländska trupperna befiona sig ännu på vårt territo rium ; vi kunna icke hysa glädje i våra hjertan. Vi böra också iakttaga en viss blygsamhet i våra fester; husbällning är för oss icke en sparsamhetsfräga, utan en smaktråga Vi hafva ingen glans till öfverlopps och den tiden är förbi, då Frankrike var nog rikt att kunna depensera penningar för sädant ändamål. I detta hänseende bör man derför icke söka att täfla med England, som shahen nyss lemnat, Shahen skall derjemte, då han gitver akt på detta sällsamma franska folk, kunna göra andra filosofiska reflexioner. Sälunda mottog han i går af militärmusiken med den persiska marschen, en hyllning som tycktes göra intryck på honom. Men han skulle med skäl kunnat förundra sig öfver att icke få höra någon fransk folksång. I Ryssland fick han höra ryska folksängen, i England måste han ha blifvit mätt på God save the queen. Men här äro vi så rika på folksånger, att de utgöra ett verkligt potpourri, i hvilket det är omöjligt att finna sig till: rätta. Vi ha så många att vi ha ingen. Vi