Aftonbladet – 9 juli 1873, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juli. jar De på Spetsbergen omkomne !gfn norrminnen. äm Vår korrespondent i Kristiania sänder!pe ss följande meddelanden med anledning af. len sorgliga underrättelse, som ingått röande de vid Spetsbergen infrusne norska ångstmännens öde och hvilken blandar en känsla af djup smärta i den glädje vi erfa rit vid nyheten att våra landsmän, eller åt: minstone de fleste af dem, äro att återförvänta friska ock helbregda från den farliga färden: Telegrafen, som de senaste dagarne har varit sysselsatt att framföra det ena festliga budskapet efter det andra från konungens eriksgata genom Norges nordligaste landsdel och knappt har haft att förtälja om annat än jubel och glädje, meddelade sent i gör afton en underrättelse af annat slag. De tjugu sedan i fjol höst på Spetsbergen infrusne norrmännen ha blifvit funne — men såsom lik. På sin tid anfördes mer än ett klagomål öfver det sätt, hvarpå den officiella, s. k. hjelp-expeditionen dit upp utfördes — jag vill naturligtvis här icke undersöka med hvad befogenhet — men man tröstade sig med, att de infrusne nog skulle härda ut öfver vintern, och vid första öppet vatten kunde man ju derefter komma dem till hjelp, i fall de icke inom den tiden redan hade kommit hem antingen med nå got af den svenska expeditionens fartyg, på sina egna fartyg eller med någon af de norska fångstmän, som på sommaren gå upp till Spetsbergen från Tromsö — bland dem 2 ångfartyg skulle största delen in iIsfjorden, de infrusnes sannolika vistelseort, och ett af dem hade af sitt rederi blifvit särskildt ålagdt att uppsöka de vid Graahuk liggande fartygen, berga fångsten och sätta sig i förbindelse med besättnivgarna. Det budskap, som telegrafen i går framförde, och som i dag har vunnit bekräftelse genom senare telegram, har med ens gjort alla dessa förhoppningar om intet. Lörda gen den 5 Juli på middagen ankrade det svenska ångfartyget Onkel Adam i Tromsö hamn efter att den 29 Juni ha lemnat Mo selbay, den svenska nordpolsexpeditionens öfverviatringsställe, der då allt stod väl till. På nedresan längs Spetsbergens vestra kust träffade ångfartyget den norske fångstskepparen Mack. Han kom då seglande ut från Isfjorden, dit han hade framkommit den 20 Juni. Här hade han funnit de 18 norrmännens lik samt den journal, hvari de hade efterlemnat nägra korta anteckningar om sitt öde. Den förste af dem hade dött den 19 Januari, den näst siste den 19 April. Här upphör journalen; dess slut, heter det i ett af de i dag ingångna telegrammen, är utan sammanhang och antyder, att den skrifvande befannit sig i yrseb. Allt vitnar derom, att det är skörIbjuggen, som har bortryckt dem alla. Det l visar sig af journalen, att de infrusne förlnämligast ha lifnärt sig med salt kött; de hermetiskt inlagda grönsakerna — det bästa preservativet mot denna förfärliga sjukdom — som funnos bland förräden i Isfjordens hus, ha de nästan icke smakat, emedan bruket af sålunda tillredda lifsmedel märkvärdigt nog har varit dem okändt. Icke heller de två nortmän, som blefvo qvar vid de vid Graahuk infrusne fartygen, ha öfverlefvat vintern; de äro bäda döda, utan att ha kunnat taga sin tillflykt till den svenska expeditionens blott ett par mil derifrån belägna vinterqvarter. Af de 20 norrmännen, som i fjol blefvo qvar vid Spetsbergen, återvänder således ingen enda, och historien om den rad af själsoch kroppsqval, de fingo utstå, ianan deras förlossning kom, skall ingen jordisk mun mer kunna berätta. Tyvärr är det blott alltför lätt att tänka sig dem, Den långa vinternatt, som under dessa breddgrader : hela månader breder sig öfver jorden, och som till och med mycket längre söder utl gör menniskorna trötta och misslynta; det hopp om hjelp hemifrån, som väl knappt en enda dag under hela denna tid alldeles öfvergafs; nöden och bristen och sjukdomen, som efterhand grep omkring sig; åsynen af de döende kamraterna, hvilkas lik de icke en gång förmådde jordfästa; den tysta för: tviflan, hvarmed den sista af dem, hvars lifskraft kanske höll ut några dagar eller timmar längre, slutligen dignade ned maktlös och slumrade in i den eviga sömnen — allt detta är scener, hvilkas hemskhet måste ingifva medlidande till och med hos den hårdaste. Och ändock har försynen varit dem nådig, om de ha färgkonats för svårare lidanden, och om icke hungerns qval har väckt dessa vilda lidelser i deras själ, under hvilka menniskan sjunker ned till rofdjurets like och lurar på sin medmenniskas död för att fråssa på hans lik, Den landsman till de döde, som först framträngde till skådeplatsen för denna sorgliga tilldragelse, bar lagt deras jordiska lemningar till hvila å denna ogästvänliga klippö; och om också ingen minnesstod reses öfver den stora familjgrafven inne vid Isfjorden, så skall hågkomsten af de tjugu norrmännens tragiska öde öfverlefva dem, och detta icke blott inom den trängre krets, som var bun: den vid dem genom bekantskapens eller slägtskapens band, Det var den 16 September i fjol, som sex norska fångstfartyg infröso i närheten af Graahuk, en udde på Spetsbergens nordvestra kust. Deras hela besättning var icke mindre än 58 man, Då det såg ut, som om de måste bereda sig på att öfvervintra der, och då derag proviantförråd icke på långt när kunde räcka till nyåret, ännu mindre öfver vintern, afsändes några af besättningen till den svenska expedition, som under prof. Nordenskiöld hade uppslagit sitt vinterqvarter vid Moselbay, omkring 3 mil öster om Graahuk, Nordenskiöld, som icke hade vetat, att så många fångstfartyg lågo infrusna här, blef alldeles förfärad vid underrättelsen härom. Han bistod dem likväl genast på det beredvilligaste med hjelp och råd. Han fäste deras uppmärksamhet derpå, NS WE tv ue Nu SN NE SV NE NR AO SS OA SA