Aftonbladet – 8 juli 1873, sida 2

1:o Att bibehålla och i bästa skick underhålla la fyrar och båkar, sow nu finnas vid Ra eller i grannskapet af dess hamnar. redder, flosr eller kanaler eller utmed dess kuster, äfvenm de bojar, prickar och sjömärken. som nu onas och tjena till underlättande af sjöfarten i attegat, Sundet och Bälterna; 3:0 att, likasom tillförene, vaka öfver lotsväandet, hvilket det i Kattegat, Sundet och Bälrna alltid skall stå sjökaptenerne och skeparne fritt att anlita eller icke. Lotsafgifterna zola vara måttliga; deras belopp,skall vara lika ör danska och för utländska furtyg och lotsfgilt skall icke kunna fordras af andra fartyg a dem, som sjeltvilligt begagnat lots. Det förefaller oss nästan oförklarligt huru an kan ur dessa bestämmelser härleda nåot monopol för de danska lotsarne att bejena de fartyg, som passera Sandet, Det yss citerade mom. 3 förklarar så uttryckigt som det gerna är möjligt, att det står jökapterer och skeppare fritt att anlita iler icke anlita det lotsväsen, som samma nom. ålägger Danmark att upprätthålla, :(u är det emellertid klart, att om sjökapener och skeppare, med begagnande af den) ålunda lemnade friheten, passera Sundet tan att anlita danska lotsväsendet, — och Feirelandet bestrider dem icke heller ättigheten att göra detta på sin egen isk — så mäste de ega någom person omord, som känner eller antages känna farrattnet. Om nu detta är skepparen sjelf, m det är någon med farleåerna tillfälligtis förtrogen karl bland den ordinarie beättningen, om det är en å afgångsorten ärskildt för ändamålet antagen person, vad man gemenligen kallar en länglots, Her om det är en på sjön anträftad och ipptagen vägvisare, hvad rätt har, enligt raktaten, Danmark och de danska myndigieterna att sådant efterforska? Absolut insen, Fartyget går, med stöd af traktaten, in väg fram genom Sundet eller Bälterna, let må nu passera Drogden. eller hvilken annan farled som helst, utan att Danmark ger låta undsrböka hvem det är, som leder less sögling, eller afkräfva detsamma hvarken lotspenvingar eller andra afgifter, Endast det fall att fartyget sjelfvilligt begagnat lots — ett uttryck, som här icke kan betyda något annat än sjelfvilligt anlitat det lanska lotsväsen, hvarom momentet handlar — kan lotsafgift fordras af detsamma. Danmark må gerna, för skyddande af sina lotsar i deras näringsfång, förbjuda personer, som lyda under de danska lagarne, att falla lotsarne i handtverket, och det må bötfälla och straffa bäst det behagar de danska medborgare, som tilläfventyrt öfverträda det:a förbud, men traktaten ger nämnda land icke en skymt af rätt att vidtaga nägra tvångsåtgärder mot Sveriges eller andra länders medborgare, som må vara kaptener eller skeppare bebjelplige att be: gagna den dem högiidligen tillerkända frihetef att passera Sundet och Bälterna utan att anlita det danska lotsväsendet. Fedrelandets påståsnde, att Danmarks rät att skydda sina lotsar mot utländsk konkurrens skall härflyta såsom en naturlig koaseqvens af den Danmark ålagda förpligtelsen att upprätthålla ett lotsväsen i Kattegat, Sundet och Bälterna, är så långt ifrån att finsa något stöd af traktaten, att dess bestämmelser, sedda i sitt sammanhang, på det allra bestämdaste vederlägga detsamma. För att kanna draga försorg om att pålitliga lotsar finnas till hands, måste danska staten också vara berättigad att tillsätta dem, säger Fedrelandet, och ingen lärer bestrida detta; men då tidningen straxt derpå framställer, såsom en följd af deana tillsättningsrätt, att staten deraf berättigas att skydda dem mot konkurrens, så att de må ha sin utkomst, och till stöd för detta antagande låter helt behändigt i en mellanmening slinka in det nästan såsom axiom framställda antagandet, att man dock svårligen kan fordra att lotsarne skola aflönas af statskassan, så äro vi icke längre ense med vår danske yrkesbroder. Om den lotsning, hvartill de åanska lotsarne anlitas, är så lönande, att danska staten icke behöfver särskildt aflöna de lotsar den åtagit sig att hälla, så mycket bättre då för den danska staten; men om deremot lotsningen af en eller annav anled ning — t, ex, den att flertalet fartyg icke anlitade de danska lotsarne — skulle blifva mindre lönande, så att lotsar icke kunde fås utan att de erhölle bestämd lön, — något som ju är tänkbart —, så stode icke desto mindre Danmarks traktatsenliga förpligtelse att upprätthålla lotsväsendet qvar; och det blefve väl för danska staten ingen annan utväg än att aflöna lotsar. Denna tanke lärer således icke få förkastas såsom någon orimlighet. Och den kan det så mycket mindre som förpligteleen att underhålla lotsväsendet blifvit af Danmark åtagen i alldeles samma form och i samma ordning som skyl digheten att underhålla fyrar, båkar och sjömärken, hvilket ju icke aflöper utan kostnad för statskassan, men hvarför ingen särskild ersättning ifrågakommer. Deremot bestämde traktatens Art. IV, att såsom skadestånd och ersättning för de äppoffringar, som de åtagna förpligtelserna medförde för Danmark, detta land skulle erhålla den till omkring trettio och en half million rdr bestämda aflösningssumman, Till de uppoffringar, hvarom denna art. talar, måste äfven räknas de, som tilläfventyrs blifva erforderliga för lotsväsendets upprätthållande, och den omständigheten att främmande konkurrens vid bestyret att leda fartyg genom Sundet, möjligen kan medföra utgifter för danska staten, ger således Danmark intet monopol på lotsningen i Sundet. Vi vilja hoppas, att då svenska regeringen står i begrepp att göra eftergifter för tvistens slitande, hon icke efterger alltför mycket af sin traktatsenliga rätt, en rätt, så klar, att genom frågans hänskjatande till internationel skiljedom å vår sida icke det gg kande äfventyras. RN AR rg BAN RR RN Riksbankens sedlar å 1 och 10 rdrs valör. Genom kungörelse af den 17 sistl Juni bar K. M:t till efterrättelse meddelat att, sedan riksdagen i afseende ä de namnteckningar af två riksbankens tjenstemän, tyvarmed riksbaukens sedlar förses, förordnat, att å sedlarne af en riksdalers valör bäda namnteckningarne skola anbringas genom tryck och å sedlarne af tio riksdalers valör en namnteckning skall anbringas genom tryck och den audra genom handskrift, så kommer denna förändring att vidtaga