Aftonbladet – 7 juli 1873, sida 3

Verldsutställningen i Wien. Bildande konst. 2, I konsthballens midtsalong, la salle dhonneur, hvars väggar upptagas af de förnämsta mästarnes mest anslående arbeten — eller åtminstone varit ämnade att göra det — träffa vi en representant af det högre historiemåleriet, hvilken vi kunna egna vårt nästan odelade bifall. Det är minchnaren Carl Piloty, hvars Germanici trinmf tillhör antalet af de taflor, hvilka för alltid hafva sig tillförsäkrad en plats i konstens historia. Det är en högst betydlig duk, en rik, men förträffligt ordnad och i sär hållen komposition, svällande af måleriskt lif, af klara och kraftiga tankar, med ett ord ett af dessa verk, till hvilkas beskå dande man alltid med oförminskadt nöje återvänder, som ständigt erbjuder oss någon ny tilldragande sida. Det är i Rom, under kejsar Tiberius, hvars broder Germanicus håller sitt triumftåg efter segern öfver germanerna och tillfångatagandet af Arminii maka Tusnelda. Högt deruppe trovar den utlefvade kejsaren, omgifven af sitt vekliga hof, med dyster min och skelande blick betraktande det skådespel, som utvecklas nedanför hozrm. Der tåga germanerna, de vilda, men fskraftiga och storsinta, i bundna led: gam: barder, hånade af krigarne eller gatpojkarne, stolta höfdingar i sina af barbarisk prakt lygande drägter, unga och gamla qvinnor, som med afsky eller vrede mottaga hopens skrän. Främst ledes en fängslad björn, en hånfullt anspelning på åe, som det nu tyckes, tamda barbarerna. Men midt under denna veklagan, detta hän och tjut skrider fram en -hög qvinlig gestalt, klädd i hvitt, med ett stolt, blekt, af lidandet sammanpressadt anlete, skuggadt af sklöfskransar. Det är den fångna furstinan, Arminii sköna maka, som af konstvärn adlats till bärare af allt det stora, ramtidsdigra hos detta folk, som nu beds ne sat SAR LP är a Sgt FN BE tr BE a da EE SKEPPET EA