Aftonbladet – 4 juli 1873, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Coquerel, Två religiöst-historiska afhand lingar. — Ny dansk och norsk litteratur. — Litterär från Finland. — Liueraturoch konstnotiser. Den apostoliska trom — en fortgående polemik från altaret. Två religiöst-historiska afhandlingar af Athanase Coquerel d..y. Öfversättning af A. K—g. (Stockholm, Ivar Hzeggström, 1873 ) Det omfängsrika verk af en framstående Tförfattare, hvilket under ofvanstående titel nyligen lemnat pressen, har föranledt oss att för vår anmälan begagna en öfverskrift, sädan att den må falla vära läsare i ögonen och möjligen föranleda en lust till närmare bekantskap med denna bok, hvars sidantal vid ett flyktigt påseende förefaller något stort. Den innehåller nemligen bland åt skilliga allmänt bekanta fakta inom den teologiska kritiken äfven rådant som troligen blott ett fåtal, bar någon aning om, allt framstäldt i ett ädelt och tilltalande språk, som äfven i öfversättniogen kommit till heders samt utan en egentligt lärd apparat, oaktadt de grundliga bevisen. Första afhandlingen är egnad åt kristendomens första historiska omgestaltningar, den andra åt Credo, dess uppkomst och utveckling; vid den senare önska vi här något uppehålla oss. Historien i våra dagar inskränker sig ej mer till berättelser om fältelag eller furstliga slägtregister. Man har ändtligen funnit, att bändelser inom det moraliska området äfven hafva sin historia, af mera nytta att känna än de olika vexlingarne under en strid eller dagen för en kröning. Religions historien börjar vinna ifriga idkare, så väl blsnd de troende som de otrogna. En läro rik del af den kristna religionens historia rör sig kring ett urgammalt dokument som blifvit brakadt och ännu brukas i så väl protestantiska som katolska kyrkor, men som i sjelfva verket är ganska ringa förstådt till och med af des egna beundrare. Det borde dock vara under en kristen protestants värdighet, att hvarje söndag sjelf upprepa eller låta för sig upprepas en lång formel, utan att veia hvad den verkligen b:tyder, hvarifrån den kommit, hvad den person heter, som författat den, och hvarför den ännu alltj emnt bibehålles. Frågan är, som läsaren säkert anar, om de s. k. Trons artiklar, om hvil-! kas uppkomst, påstådda allmännelighet och värde de mest besynnerliga och ogrundade berättelser varit i omlopu. I det vi spörja dem som följa oss i denna expos6, om de verkligen anse sig på des klara med allt i detia symbolum, anföra vi för en god ordnings skull detsamma, sådant det offentligen p och enskildt ljuder än i dag. N Jag tror på Gud fader, allsmäktig, himmelens och jordens skopare, och på Jesus Kristus, hans ende son, vär Herre, hvilken aftad är af den Helige Ande, född af jungfru Mom ria, pint under Pontius Pilatus, kortfäst, dött och begrafven, nederstigen till helvetet, ,5å redje dagen uppstånden igen ifrån det döv Väl uppfaren till himmelen, sittande på allsm köt lig Guds faders högra hand, dädan igen lum mande för att döma lefvande och döda, )t38! vå den Helige Ande, en helig allmämgen, cyrka, de heligas samfund, syndernas fö )Syn else, de dödas uppståndelse och ett evigöf.let Benämningen den apostoliska trosbekielelle en erkännes numera af alla vetenskigtorä bildade teologer utan undantag såsomisk.ans Aila apostlarne hade redan varit aflidmer ort in ett och ett halft århundrade, dåetta! NM ymbolum, som så länge burit derasamn, håll vörjade bildas. Det är således ej tvtligt)stäl tt åt detta dokument gifva en falsknäm-anf ing och fortfars att gifva fart kt SrofPpsel illfarelse. Coquerel begagnar der medlsig it det namn, som det i allmänhet.r inom alla en katolska kyrkan, den latinsk benämuu l ingen Credo. ; en Det första, som bör förvåna deördoms I den rie betraktaren, är att uti dennaosbekänmm else finnas så stora Inekor. Deörekom-bLen er ej något slags antydning, ic en gång Pokl on flygtigaste eller kortaste, odet Verkva ga innehållet af den kristliga gen, käör-jläga sken till Gud och menniskorne Gud kal.joss 8 ej der vår fader. Försyneoeh bönen och afva der ej fåst något rum. esus kollasgud der frälsare. Föreställning om saligbör sten, om den gudoinliga fåtelsen, om to risti helighet, hans förbariäde mot dejföre yckliga, hans stränghet mokrymtare och eg irtryckare, hans moral, harföredöme — hun It detta förbigås med tyssd. Den Henn se Ande näumes knappt Omvändelsen, I , rnyelsen och det nya lifveörbigås alldedd s, under det allt, som F afseende påldela yrkan, fått en ofantlig ötrvigt De lä latt r, som uti de olika kyrkna nu äre dejt an rbaraste, fattas alldeles;)s protestanterJag : den gudomliga iogifveln ef den heligal på j rift, läran om arfsynderoch täden, föra ningen genom Krisu bly och de evigalblifv raffen; och ännu mer hosatolikerna: Jesu förb rkliga närvaro i nattvaen, Marias, reli uti l ;rnas eller bildernas tilldjande och slut-hörl sen påfvedömet sjelf, )essa vid första hvil blicken så besynnerligdgörköllanden föroch arvas dock ganska lätt. Desee här app-) hun knade dogmer, de mårara falska el i ex nna, funvos till störstalelen ännu ef pålvån ien för detta symbolun affatiande. An säg voro visserligen kän, men sysselsatte l göre den allmänna uppmäramheten. bjud Credo, hvaeuti man lärt efteråt velat se lMur t follständigt semmerag af kristendo.sta eu, var i början någobelt annat, nemli-!som n ett officielt förnekale at de kätterier,hade m den katolska kyrk. fördömde mellan sen, 250 och 550. Hvar dogm, som underi dad nna tid ej undersökt ock afhandlades,!Så ef aldrig omnämnd utCredo. Man kände inon tet behof att stadfästioch försäkra hvadmån mm of ingen förnekade Tidens läror ic-drad va uti Uredo ett rum,om är lämpadt, icke liakt er deras relativa vi; eller förmäga af!hälle pbyggelse oeh moral utan endast efterllInsk talet, löngvarigheten ch väldsamheten af lat I stridigheter, som deräckte under de trelnog hundraden, hvarundenetta symbolum stod! Gud in utveckli bar detta gamla Jesu