att gifva emanciperade slafvar uppfostran och bilda dem till lärare och ledare för deras race i Amerika, på de vestindiska öarne och i Afrika. Bret från Amerika. XXIV. Vid Stilla hafvets kust. San Francisco den 28 Maj 1873. En tysk romanförfattare med mera djerfhet än hjerna, om jag icke missminner mig är hans namn Adolf Mitzelberg, har för någon tid sedan, troligen är det de flesta af Aftonbladets läsare redan bekant, lyckliggjort verlden med en roman, som han helt blygsamt förkunnade att vara en fortsättning af Alexander Dumas allmänt bekanta Grefven af Montechristo. En nästan lika djerf svensk bokförläggare bar under namnet Verldens herre låtit öfverflytta denna kostliga produkt af tysk inspiration på det svenska språket, dervid bortkastande öfversättare-, trycknings-, pappersoch trycksvärtekostnader, som tvifvelsutan kunnat användas på ofantligt mycket bättre sätt. Bland alla de besatta äfventyr som arbetets dimmigt tecknade hjeltar den ena efter den andra får upplefva, påminner ing mig i synnerhet ett, kanske hbufvudsakligen derföre, att det bär ett komplett vitnesbörd om huru högtsträfvande en del af de tyska författarne äro. En af herrarne, som råkat ut för någon slags obehaglighet, kommer nemligen genom en lycklig slump att få tag i en jättecondor, som han betslar upp och sedan begagnar som en slags lufthäst för att undkomma faran. Att författaren låter honom förlora sansen under luftresan, condoren far nemligen blixtsnabbt .Jett par eller tre tusen mil innan han kommer ned till jorden, är det naturligaste i hela boken, liksom äfven att han, hjelten nemligen, sedan condoren dumpit ned, behöfver någon tid för att qvickna vid, utan -Jatt dock ega någon förmåga att kunna säga hvarest han är. Om jag, i stället för att begagna Unionoch Central-Pacific-jernvägarne, haft en af .Jhr Mitzelbergs condorer till min dispogition i Omaha, betslat upp den ordentligt och låtit säkert fästa mig vid ryggen, samt derefter gifvit mig i väg, hade jag ganska säkert icke fått se något af klippbergens och Sierra Nevadas snötäckta spetsar, såvidt nemligen icke fågeln hängt upp sig der, ty jag hade rimligtvis förlorat sansen redan innan vi passerat Nebraska, Hade vi sedan båda ramlat ned i hörnet af Bushoch Montgommery-street, der ett präktigt botell är beläget och uti hvilket jag nu sit ter och skrifver detta bref, samt jag, i likhet med hjelten i Verldens herre, kommit oskadad ned och småningom Gvicknat vid, skulle jag sannerligen liksom han icke förmått säga hvarest jag var. — I Amerika? — Nej, bestämt icke! Visserligen hörde jag i den knut jag stod engelska talas, men jag hörde äfven andra språk: tyskan fransyskan, italienskan, portugisiskan, spanskan, ryskan, ny: grekiskan; svenskan, någon at de indianska rotvälskorna och kinesiskan m. fl. Utaf språket kunde jag sålunda icke hafva hemtat någon ledving. — Men af byggnaderna? Lika litet! De voro solida på samma gång de utmärkte sig för en enkel och god smak och — hvad som kanske var det mest afgörande — icke voro fullsmetade af dumma annonser från takresningen till trottoiren. — At klimatet? Det var hvarken 1109 varmt och ej heller så kallt att qvicksilfret var bottenfruset och således kunde jag åtminstone icke vara i nägon af de delar i Amerika, som jag hittills berest. — At folket? — De sägo hyfsade och intelligenta ut, brukade fina glacehandskar, hade icke halfva munnen full af skäggtobak, skreko icke till hvarandra, knuffades och brottades icke på trottoiren och togo hatten af sig för frantimren — således kunde jag icke vara i det land, uti hviäket jag under 4e senaste I månaderna vistats. — Med ett ord sagdt, hade bi Mätzelberg fått handskas med mig, hade jag aldrig kunnat ana att det var i San Francisco, dolkarnes och revolvrarnes förlofvade stad, som jag befann mig. Ty i Europa, liksom äfven i det östra Amerika, kan man ju knappast tänka sig San Franciseo utan dylika attributer. Jag erkänner att jag sjelf. i Sverige hade föga bättre tankar om denna stad. Så kan man emellertid misstaga sig! Man föreställer sig stadez såsom en vistelseort för råa guldgräfvare, spelare och äfventyrare från alla länder, som för några dollars när som helst äro färdiga att förpassa en menniska med dolken, och i stället finner man en äkta europeisk stad, med belefvade menniskor och med mera säkerhet till lif och börs än I någon annan stad i Amerika. Der skefva föreställning man litet hvar haft om San Francisco är dock natarlig nog. Med guldets upptäckande samlades nemligen i Californien en mängd menniskor från verldena alla länder och om max tror att det var af det bästa folket soxa kom, så misstager man sig mycket. San Francisco var lå den enda stad, der den vunna guldsanlea kunde utbytas mot njutningår at diverse slag och häraf följde naturligtvis, att ifvet under denna tid icke var det bästa i en inga staden, liksom äfven, att det var sköldgen klent bestäldt med den Personliga säkerheten. man hörde också från denna tid upprörande saker om mord och brott af alla slag, som. töstan dagligen begingos och som man vet att guldgräfning ännu existerar, antager med förhållandena icke förtroget folk att San Francisco fortfarande 3 tummelplatsen för dylika samhällavå2iga personer. Så är pmellertid icke fallet, ty af det ursprungliga ifventyrliga guldgräfvarefolket finnas ytterst å qvar, en naturlig följd deraf, att guldIpptagningsarbetet sker på helt annat sätt och verkställes af helt andra personer än lå, och med dem har äfven försvunnit all len råhet och osäkerhet som förut herrekgade staden. I stället hafva förmögna bjldade uropdger af hvarje slags nation gjort ztaden ill sitt hem och det är äfven tvifvelsutan letta element som den mest eller kanske iteslutande har att tacka för, 234 med all issbet vara en af de Angerumaste för att oke säga den angenämaste stad man kan istas i uti hela Amerika. Härtill bidrager aturligtvis i en ganska väsentlig grad det errliga klisat, hvarmed det californiska Vvstlandet är välsignadt. Den plats man valde vid stadens första Itläggande, kunde. väl varit vackrare till Itseendet, men säkerligen aldrig bättre be. ägen ur kommersiel synpunkt. Tv om act FR mo NN NA Lt