Aftonbladet – 3 juli 1873, sida 2

A—vs— A A—! L ve Den nuvarande franska regeringens upp: trädande till försvar för prefektens i Lyon åtgärd mot de s. k. civilbegrafningarna gifver den engelsha tidskriften Economist anledning till några betraktelser öfver dåen ställning denna regering genom sin hänsynslöst reaktionära och klerikala politik intagit till partierna inom landet och öfver de faror för framtiden, denna ställning innebär. Nämnda tidskrift visar, hura de maktegande i Frankrike såväl genom dessa yttringar af religiös intolerans som geuom sina förföljelser mot i politiskt hänseende oliktänkande och sina oförsynta försök att korrampera pressen, göra hvad på dem beror för att beröfva Frankrike all möjlighet till en lugn samhällsutveckling under den närmaste framtiden och utsätta det för nya skakningar och omstörtningar. Economists artikel är af följande lydelse: Ju mera vi se af hr de Broglies styrelse, desto mera nödgas vi sakna br Thiers, Sedan kommunen en gäng blifvit undertryckt, gjorde Thiers verkligen det bästa försök Frankrike sedan flere generationer sett att styra i fransmännens af alla partier intresse och utan någonting af denna trångsinnade hämdlystnad och detta partiagg, som göra en parlamentarisk styrelse näa nog omöjlig. Han föll ej derföre att hansiörsök var förfeladt, utan derföre att hans regering fann sig hämmad i sin verksamhet genom en nationalförsamling, som icke på minsta sätt representerade landet, och dock icke kunde upplösa denna församling utan att göra sig skyldig till författningsbrott. Hr de Broglie, marskalk Mac Mahons förnämste rådgifvare, tillträdde uttryckligen sin post såsom chef för en stridens regering,, och hvarje strid, som han börjat, har varit en fläck på hans administration, ett steg i riktningen af att göra hans egen styrelse förhatlig och en moderat liberal styrelse i dess ställe omöjlig. Det första fruktans: värda, administrativa missgreppet var det däraktigaförsöket att korrumpera pressen genom utfärdandet af ett cirkulär, som hade hela den d ligaintentionen i den kejserligaregeringens åtgärder i eamma riktning, men ingenting af den förslagenhet och omtänksamhet om att rälda skenet, som utmärkte sistnämnda åtgärder. När en regering framställer mi nutiösa frågor angående alla de tidningsutgifvares pekuniära tillgångar, hvilka man kan tilltro en öfvergång till den konservativa sidan, och frågar hvad de antagligen skola begära för att understödja regeringen, tillkännagifver hon på det mest oförsynta sätt, att det är hennes afsigt att korrumpera pressen; och vi behöfva knappast säga, att ett sådant uttalande gör nästan lika mycken skada genom sitt inflytande på den allmänna moralen i Frankrike, som sjelfva det eländiga försöket på den enskilda moraliteten. Detta var den första handlingen laf stridens regering. Hon hyste inga beI tänkligheter vid att tillkännagifva sin afsigt att besticka den allmänna öpinionens organer. Derefter följde åtalet mot Ranc,