Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 2

alft år varit i besittning af makten. Man orde erinra sig att den redan i sistl. Maj hånad ingaf sin afskedsansökan af det be: ynnerliga skäl, att parlamentet beviljat 18 nillioner francs till anläggandet af en arenal i Taranto, oaktadt regeringen endast egärt 6 millioner. Under det senaste året ar oppositionen varit särdeles frikostig i råga om anslag för försvarsväsendet, men isat sig temligen omedgörlig gentemot reseringens förslag angående beredandet af ya inkomstkällor medelst skatteförhöjninar. Under senaste veckorna har finansmiistern Sella tre gånger gjort försök att amla en tillräcklig majoritet för att börja ehandlingen af de financiella lagförslagen. Ivar gång saknades det för ett giltigt beluts fattande nödiga antalet. Af 512 de: muterade voro mer än 340 frånvarande. Imellertid visste man, att finansutskottets lertal var emot Sellas förslag, och vid samnanträdet den 25 tillbakavisade slutligen sammaren med ansenlig pluralitet (157 röter mot 86) en af finansministern föresla: sen dagordning, som gick ut på, att det rar nödvändigt att oförtöfvadt afhjelpa andets financiella behof genom anskaffanlet af nya medel samt att öfvergå till beandlandet af de financiella lagförslagen. ter detta misstroendevotum mot finansninistern afgick hela ministeren. Den för egeringen ogynsamma omröstningen utföll ned så stor pluralitet derigenom, ätt många ft högerns medlemmar, bland dem Minghetti ich Depretis, öfvergått till oppositionen. Minghetti, som var inrikesminister i Carours sista kabinett, har, som bekant är, edan förut, såsom finansminieter och konseljpresident stått i spetsen för den italienska regeringen, och det var under honom iandelstraktaten med Frankrike kom till stånd. Efter att ha beklädt sändebudsposten i London öfvertog han år 1869 åkeroruksministeriet. Han är född i Bologna och härstammar från en köpmansfawilj. Efjer att ha gjort sorgfälliga studier och företagit resor genom Italien, Frankrike, Tyskand och England höll han föreläsningar i Bologna öfver nationalekonomiska och s80cialpolitiska ämnen och stiftade i början af 10 talet tidningen Felsinco. År 1849 kallades hån till Rom såsom medlem a? finansconsultan, och följande år blef han såsom ikerbruksminister medlem af dåvarande mivisteren. Vid Gaito och Custozza befann han sig i Carl Alberts stab. Efter kriget itervände han till Bologna, till dess Cavour år 1856 kallade honom till Paris, der han i. förening med denne utarbetade det bekanta memorandum om Ttaliens ställning. Derefter offentliggjorde han år 1859 sitt betydligaste arbetö Om statsekonomien och om dess samband med moralen och lagskipningen och hade nyss börjat en resa till Egypten, då händelserna återkallade honom. till hans fädernesland. Cavour utnämnde honom till generalsekreterare i utrikesmi nisteriet, hvilken post han beklädde ända till afslutandet af freden i Villafranca; se dermera ledde han tillika med general Fanti organisationen af provinsen Emilien och förberedde dess annekterade; Från år 1860 har han varit representant för sin födelssstad Bologna i italienska parlamentet. Sedan. någon tid ha de tyska tidningarna sysselsatt sig med åtskilliga rykten om furst Bismarcks utträde ur det preussiska kabinettet som utrikesminister, En af de senaste och sannolikt -tillförlitligaste versionerna i denna sak är, att furstep. hos konungen anhållit om att få i sin egenskap af utrikesminister låta representera sig i det preussiska kabinettet af en understatssekreterare, så ofta han icke sjelf-funne lämpligt att uppträda der. Det antages, att denna anhållan blifvit beviljad, ehuru ännu ingenting officielt derom meddelats. Rörande driffjedrarne till furst Bismarcks beslut att allt mer separera sig från den preussiska ministören, lemnar Times korrespondent i Berlin i ett af sina senaste bref följande närmare upplysningar: En Bismarckskfråga står åter på dagordningen. Då fursten i December förlidet år stötte på opposition hos några preussiska ministrar nader utarbetandet af de andliga lagförslagen. hvilka sedermera blifvitlagar, nedlade han, som man torde erinra sig, sina funktioner som preussisk premierminister och åtnöjde sig med att vara tysk kansler och preussisk utrikesminister. -Enär den senare posten blott är nominel, sedan Preussens diplomatiska angelägenheter blifvit öfverflyttade på riket, behöll Bismarck den blott derför att han i den hade ett medel att stå i ständig och officielförbindelse med ministåren i den ledande staten i förbundet. Ehuru han afstod från första platsen i ministåren, derför att den blott gaf honom en tvifvelaktig rätt att leda henne, under det han fordrade absolut herrskarmakt öfver henne, önskade han dock fortfarande attstå i ett nära, förhållande till ett kabinett, hvars beslut och politik oundgängligen måste utöfva ett stort inflytande på hela rikets öde; men han har nu funnit sig föranledd att upplösa de band, som fäste horom vid den preussiska ministeren. En tvist, som nyligen uppstod mellan honom och två af ministrarne, är den omedelbara orsaken till en förändring, som näppeligen skall göra ett tillfredsställande intryck på de preussiska patrioterna: Då det nya förslaget om inskränkningar i pressfriheten framlades i tyska förbundsrådet af preussiska kabinettet, lät detta, så vidt man kan finna, furst Bismarck ensam understödja förslaget, hvilket var till den grad omöjligt, att rådet genast vägrade att inlemna det i riksdagen. Furst Bismarck är, som man vet, ingen beundrare af pressen och har aldrig heller varit det; men oaktadt han förklarade sig villig att understödja ett förslag, somandra utarbetat, hade han dock sannolikt goda skäl att förutsätta, att deegentliga upphofsmännen tilldetta missfoster icke skulle öfverlemna det obeharliga värfvet åt honom ensam. utan