Aftonbladet – 30 juni 1873, sida 3

jor Campbell måste vara en högdragen, sarkastisk person, för hvilken han alltid skulle bli tvungen att vara på sin vakt. Han önskade honom hundra mil derifrån; men att icke villfara Valencias begäran dugde ej och han tog således sin hatt, ehuru med en sä. dan min af missbelåtenhet, att Valencia icke kunde undgå att märka det och af pur odygd roade hon sig med att under hela promenaden endast tala om major Campbell. Och Lucia skall bli så glad att få träffa honom, sade hon slutligen. Han umgicks så vänligt hos oss i London, som ni vet, redan för många år sedan. Jaså, sade Elsley och pinades.; jag såg honom der aldrig. Han påminte sig nu att Lucia hade yttrat mera glädje öfver major Campbells ankomst än till och med öfver sin brors, och en dunkel, outredd känsla smög sig in i hans hjerta, hvilken, ehuru han var för högmodig att erkänna detta för sig sjelf, ej var någonting annet än svart sjuka. Åh, ja så; såg pi honom aldrig? Nej, jag mins nu! Det var året förrän vi blefvo bekanta med er. Vi brukade den tiden skratta åt honom och kallade honom Den vilde indianen, emedan han var tafatt och blyg. Dä var han major i Ostindiska kompariets tienst, men efteråt tog till eit linieregemente; ingen visit han så gjorde, ty derigenom förstörde han en lysande framtid för sig. Ban kunde va rit general nu i stället för major. Men han har blifvit så hygglig sedan dess; han är som en äldre bror är Scotbush och leder honom i allt. Jag brukar kalla Frederick den blinde mannen och majoren hans hund, Värre och värre, täpkte Elsley, som med ovilja hörde talas om Campbells välde