Aftonbladet – 26 juni 1873, sida 3

jag denna sommar lyckats uppfiska några hafsvidunder. Verkligen? Då kan ni säkert äfven upp lysa om, hvarest man bör lägga ut nätet. Jag har hopp om att få stanna här ett par veckor och längtar som ett barn efter att ur djupet bär vid vestra kusten fiska upp alla båda tänkbara och otänkbara hydror, gorgoner och chimaeras. Dylika eger jag ej, men jag kan gifva er en Turbinolia Milletiana och Zoanthus Couchii. Jag har ett parti sådana gynnare, lefvande i land. Majorens ansigte fick ett uttryck af när stan barnslig förtjusning. Men jag skall då plundra er på en dyrbarhet. De kosta mig icke det ringaste, min bästa major. Jag har dessutom bergat mig ganska väl dem förutan i trettiofem år och lika bra skulle det nog gå i trettiofem år hädanefter. Detsamma bör också jag kunna säga, svarade majoren, som återfick sitt Vanliga, lugna ansigtsuttryck och nu långsamt reste sig upp. Jag är skyldig att tacka er på det förbindligaste, bästa doktor, för ert frikostiga anbud; men det är på många vis bättre disciplin för en man att sjelf arbeta för hvad han önskar sig ega, än att emottaga det som en gåfva af en annans hand. Derför — ehuru verkligt erkänsam jag är, ber jag er låta mig försöka om jag inte sjelf kan fiska upp en Turbinolia åt mig. Detta yttrades med en så mild och artig röst och på samma gång ett så sorgset och allvarligt uttryck, att Tom med intresse betraktade den talande. Han var en högväxt, kraftfull man och skulle varit ganska vacker, både till dr och gestalt, såvida man icke även hon JO i