Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

Joch statistiska handbok; samt slutligen i de lomfattande sak-, lokaloch personalregister, hvilka i hög grad underlätta dess användning. Vidare har den norska kalendern gått fullkemligt rationelt till väga derutinnanp, att den bland Udenlandske regjerende Fyr, stehuse endast upptagit de verkligen tegerande, således hyvarken huset Bonaparte elJer Bourbon, hvaremot den äfven inrymt plats åt republiker och deraz statschefer. Slatligen förnya vi vår en gång förut gjorda anmärkning att, då Norge eger en sö fullständig kalender, är upptagandet af en del af densamma, och detta ej ens den allra nödigaste, tti svenska kalendern ett öfverflödsverk, som gerna kunde utelemnas för vinnande af utrymme åt en massa högst nödiga upplysningar, som nu saknas deri. Fiskmåsklippan. Af Jules Sandeau. Öfver sättning från sjette originalupplagan, (Stockholm 1873, Sigfr. Flodin.) : Bland de nyutkomna skrifter, som företrädesvis böra rekommenderas till sommarlektyr, skynda vi oss att nämna denna lilla bok. Det är en ungdomsskrift, om man så vill kalla den, men vi äro öfvertygade att hvar och en, som förstår att värdera så väl poetiskt tänkta situationer som ett äkta lustigt och uppsluppet men fullkomligt oskylg digt skämt, skall ha sitt stora nöje af densammas läsning. I inledningen till sjelfva berättelsen säger författaren, att den är grundad på en sann händelse. En liten by i Bretagne, belägen vid Loires mynning, med en liten hamn för fiskarbåtar och kustfarare, hade nyss undgått en hotande förfärlig olycka, och dess invånare voro vid författarens ditkomst under inflytande af den våldsamma sinnesskakning de erfarit, Det är denna händelse, som utgör taflans motiv. Fiskmåsklippan är verkligen en liten förtjusande berättelse, full af de besattaste lustigheter, hvilka dock icke kunna stöta äfven den mest grannlaga finkänslighet. Rec. har hört den läsas i en familjekrets, der snart sagdt alla åldrar voro representerade och med samma lifliga intresse ähördes den af gammal och ung. Mången torde ej utan skäl anmärka, att början förefaller något sentimental och företer en hop af dessa uttryck, som förefalla oss öfverdrifna, men äro äkta franska; men detta intryck försvinner, så snart man kommer in i den egentliga berättelsen, hvilken andas en friskhet, som oemotståndligt hänför, samt är skrifven med en finhet och ett behag, som äro i hög grad intagande. Öfversättningen är gjord med mycken omsorg.