Aftonbladet – 20 juni 1873, sida 3

Till Bedaktionen af Aftonbladet! Redan hafva åtminstone tvenne uppsatser eder tidning varit egnade åt detta år instundande kyrkomöte. Dessa uppsatser hafva synnerhet varit riktade på att leda uppmärksamheten på vigten af attlämpliga ombud till detta kyrkomöte utses. De hafva ock antydt vissa vigtiga frågor, som vid detta kyrkomöte skola afbandlas och vinna sin lösning. Den ojemförligt vigtigaste frågan har dock enligt dens tanke, som skrifver detta, icke blifvit nämnd. Ingenting anses nemligen af honom vara vigtigare än reor-! sanisationen af stiftens styrelse eller domkapitlen. Enligt hans tanke finnes det insen af våra gamla institutioner, som kan förete en sådan grad af skröplighet och ett så stort behof af en total omstöpning som lenna. Vördnadsvärd är den utan tvifvel zenom sin ålder och den kan kanske hafva varit rätt ändamålsenlig fordomdags, men let förbåller sig med den som med sä mycket annat i sinneverlden: den bar råkat uppnå en ålder, i hvilken den icke: längre förmår motsvara billiga anspråk. Den mäste sålunda bort och ersättas med en annan, mera tidsenlig, mera i stånd att uppfylla rättmätiga antpråk. Att den leder sina anor från en tidsande, som är helt olik den nu rådande, visar den tydligt vid första påseendet. Vid dess uppkomst stodo kyrkan och skolan i ett helt annat förhållande till hvarndra än nu. Skolan var nemligen då, att jag så må säga, ett embryo i sin moder, kyrkan. Från denna fick hon sin lilla nöd torftiga ans och sin näring. Koapp var ofta näringen. Fostret blef ock i följd deraf åvergartadt. Först sedan det efter margfaldiga betryck och otaliga kapriser lyck at mer och mer frigöra sig från mode ra : : : -sEroppen och utbilda, om jag så får sö är sina egna näringsorganer, har det evecklat sig till ett krafifollare. och aKtigare väsen. Dethämmas dock äriq icke obetydligt i sina lifsfanktior. af sin moder, som med en visa äncstan och oro, för att icke säga svartsjuka, ser barnet vilja växa sig öfver huf. vadet, Men, för att nu lemna det bildliga i uttrycket, hur kan kyrkan numer inverka hämmande på skolan i dess utveckling och verksamhet? Har icke skolan sin egen lag, sin egen stat, sina egpa tjenstemän? Jo, ätminstone till större delen. Men den saknar sitt eget forum, och, så länge den detta gör, är dess sjelfständighet icke betryggad. Den har, som redan är sagdt, sin egen lag till största delen åtmminstone, men denna skall i de vigtigaste stycken skipas af kyrkan eller dess målsmän. Se der skolans värsta gravamen! Den, som skrifver detta, känner redan i Inften den anmärkningen riktas mot honom, att kyrkan styres mera af skolan än skolan af kyrkan. Eller äro icke, skall det troligen svarar, domkapiilen rammansatta 1:o af biskop, som är lika mycket skolans som kyrkans högsta styresman jnom stiftet, 2:0 af. domprost, som visserligen är hufvodsakligen kyrkans man, men ban finnes ju icke till i vissa stift; 3:o af 6 lärare vid elementarläroverken i stiftsstäderna? Utan motsägelse är det så. Men vi våga ändock hålla fast vid värt första påstående. De 6 lektorerne, som enligt nu gällande författningar skola deltaga i stiftsstyrelsen, äro visserligen uppförda på skolans stat och hafva inom den sin mesta tjenstgöring, men — det är detta. vi vilja betona — de blifva så lätt affällingar från skolan, ja, till den grad lätt, att det verkligen är att beklaga. Det är för menniskonaturen i allmänhet någonting lockande och ixtagande att få vara med om att styra och befalla öfver andra. Det är jemte felet i institutionen denna svaghet, som så ofta gör, att elementarläraren går förlorad för skolan, der han har sin egentliga plats. Vi vilja gå vidare och se till, huru konseqvenserna af denna institution gestalta sig. Vi ha tillförene nämnt att stiftsstyrelsen bestär af biskop, domprost, der sådan finnes, samt 6 lärare vid elementarläroverket i stiftsstaden. Sådan är sammansättningen under rormala förhållanden. Men nu händer det sanska ofta, som erfarenheten nogsamt visar, att biskopen är förhindrad att deltaga . och leda öfverläggningarne i domkapitlet. Hvem är det då, som sköter hans äligganlen? Jo, domprosten, der geådan finnes, om cke äfven han är förhindrad, I.alla öfriga fall vf äldste lektorn, så framt han icke är lekor i naturvetenskap och lefvande språk, i vilka fall han, huru skicklig han för öfrigt nå vara, icke är värdig att hafva säte och stämma i kapitlet. Vi hafva nu kommit lerhän, att vi se 6 utaf skolans lärarebilda ett helt stifts styrelse. Nu frågas: tror sig ågon om att på allvar påstå, att en sådan ropgyttring af olikartad verksamhet är nyt ig för skolan och kyrkan? För vår del tro vi 88 om att kunna svara ett bestämdt nej på lenna fråga utan att göra oss skyldige till misstag. Är med andra ord elementarlärarens uppgift sådan, att han jemte sin befattning såsom sådan kan sköta en annan, helt olikurtad? Vi våga attsvara nej. Ingen syssla, såvidt nemligen den skall skötas väl, kräfver sin man så odelad som elementarläraens. Alltså: låt elementarläraren blifva ostörd vid sin syssla och sörj på annat sätt ör stiftsstyrelsen! Dessutom är det egendomligt nog att se, iuru man har ansett att styrelsen af ett tift kan anförtros åt hvilken som helst. Van har nemligen icke fruktat att för en id af möjligen 35 är insätta i den en perjon, som bland sökande till en lektorgbefattling visat sig ega de största specialstudier det eller det ämnet, utan att ha den afägnaste aning om, huruvida han eger håg ch fallenhet för att befatta sig med ett stifts angelägenheter, eller om han eger den sedliga kraft och karaktersfasthet, som forlras på en sådan plats. Vi tro, att ett sålant förhållande icke alltid ländt kyrkan till oåtnad. Men vi återvända till skolan. Det är remlisen den vi mest ömma för. Vi hade kora At frr 2 gt kand ot ob Kf