Aftonbladet – 20 juni 1873, sida 2

UCL INIIIVALO HAL LORUVT, WILIUSEREV ÖVA alls icke angeiägne om landets odling genom ! e; europeiske nybyggäre; ty detta var ett nytt ni element, som kunde tindandraga sig deras w myndighet. De sökte derför förbindra och fördröja verkställigheten af påbudet om fördelsö ning aftnågra öpproriska stammars jord till IG förmån för de elsassiske nybyggarne, hvadan vi det dröjde länge innan de förste nybyggarne lta kunde bosätta sig. Slutligen lyckades det öfvervivna alla dessa svårigheter, och senare li har koloniseringen gått lättare för sig, lik-af som också invandringen både af elsassare lt! och andra fransmän tilltagit. på Ända till hösten år 1872 var antalet in-3 vandrare dock endast 5000 (2000 från Elia sass). nemligen 1202 män, 1113 qvinnor och lst för öfrigt barn, och endast 28 elsassiska de familjer kunde förete det vilkor, nationalförsamlingen i lagen af den 15 Septemberne 1871 uppstält för att genast få del i jord-l21 utdelningen, nemligen besittningen af 5000 H francs. De öfriga kunna först få jordegendom öfter nio års förlopp, och helalagen är te så invecklad och utsätter nybyggarne för så mänga trakasserier, att den snarare hämmar än befordrar kolonisationen. Ända til i Mars detta är hade antalet invandrade elh sassare uppgått till 3000, men samtidigt pj försiggår en stark invandring af spaniorer, i symnerhet ifrån Öran, och staden Algier Ö räknar bland sina 80.000 invånare endast omkring 10.000 mahomedaner och ett nå k got större antal judar, men 30,000 frånsk män och nästan lika många invandrare från F andra europeiska länder. 4 Icke mindre vigtig än invandrarefrågan H är frågan om regeringells förhållande till hå infödingarne, i synnerhet efter ett så allvarsamt uppror som det år 1871. Detta uppror skall, efter hvad officerarne pästå, te förnämligast ha baft sin grund i införandet at åen civila administrationen, för hvilken mohamedanerne iöke ha nåM gon respekt, och i nationalförsvarsrek geringens dekret om judarnes naturalisation nn såsom franske medborgare, hvilket väckt H deras förbittring; men, efter hvad som vid ! förhören med de fångne insurgenterne komg mit i dagen, ser det nästan ut, som om ofp ficerarne för att upprätthålla siv makt upp: hetsat de infödde, eiler om som åtminstone desse trott på deras neutralitet. Mycket betecknande är det, attjust bland upprorets 12 I7 dare funnos flere af de höfdingar, som blifv vit mest gynnade under kejsardömet. Un K der processen förklarade derföre också ad14 vokaterne, bland hvilka befunno gig flere af Paris mest framstående jurister, att de H egentligen skyldige befunno sig utanför de T anklagades bänk, Af samma skäl utföll i : allmänhet domen temligen mildt. Endast ED få dömdes till döden eller till en längre tids fängelsestraff. Flertalet frikändes. Men dessutom ha de infödde stammarne måst afti stå stora landssträckor till kolonisation samt utbetala en skadeersättning af 19 millioner till kolonisterne för alla de förluster som 5, upproret medfört samt 30 millioner i krigsH omkostnader till statskassan. En lång tid k var det fråga om, att regeringen och natio; nalförsamlingen för att blidka mohamedanerne skulle återkalla dekretet om judarnes fö naturalisation, och ett lagförslag härom dishå kuterades under sessionen är 1871 men gick ej igenom. Deremot genomdref det miliHH tära partiet, trots motståndet från Algeoc riets deputerade, att de arabiska stammarne skulle behålla sina representanter i gene ralråden, ehuru det framhölls att de icke brydde sig om eller förstodo sig på de sa-jst ker som der behandlades, och att de i re-)så reln skulle komma att rösta efter embets-da männens råd, hvarigenom regeringen skulle H. vinna ett farligt inflytande. Det erinradeseg också om, att i fråga varande representanpå ter hade begagnat sin makt i generalråden 2 till att indraga de nyinrättade flickskolorna,13 och att just sådana, som haft säte i dessa råd, stått i spetsen. för upproret. Under het var för Frankrike, voro deremot de för-l1e; näme likgiltige eller fiendtligt sinnade, och ltel icke en enda höfding hade kommit Frank-ldqe rike till hjelp under kriget 1870—71, oak-lme jadt man just af undseende för dem åsidokil satt de europeiske nybyggarnes intressen. lrir Att upplösa de store höfdingarnes inflytelselafs och befordra uppkomsten af individuel jord-yp: gendom i stället för stammens samfälda sgendom anses, näst efter införandet af enlad örbättrad och förenklad administration, vara lpoc n af den nye generalguvernörens förnämsta tel ippgifter. 10; Den bonapartistiska tidningen Pays fortm ätter sina personliga anfall mot Thiers. lsta Paul de Cassagnac säger i denna tidning lyve len 15, att Thiers i väsentlig mån befor-for Irat kommunupproret genom sitt deltagande oppositionen mot kejsardömet och i statswvälfningen 1870, samt att han i Maj 1871 I fsigtligt uraktlät att låta arrestera Felix a Pyat och general Cluseret, oaktadt man hade ån underrättat honom och polisprefekten Vako entin om deras närvaro i Paris. Den boti apartistiska pressen tyckes på det hela ifr aget vilja förena sina krafter mot Thiers, ute In skrift väntas snart skola utkomma unMm jer titeln Mr Thiers et les Napoleon, som hp sär ut på att kompromettera den nyligen fgångne presidenten säväl i den allmänna neningen som i hans egna anhängares ögon. dr Pigaro, som ständigt gått bonapartisternes tet ;renden, meddelar redan i sitt senaste söntil agsnummer utdrag ur nämnda skrift. Aflqvi lessa utdrag erfar man, att Thiers redan def r 1837 i Florens gjorde bekantskap medån erome Bonaparte och dennes son, prinsral lapoleon, att han för dem uttalade sin beLid ndran för kejsaren och att han lofvade frå em att verka för att de åter skulle få tillräde till Frankrike. Detta löfte höll han fven ända till dess prinsen mot hans räd lve ände sig till kammaren med sin ansökan till stället för till konung Louis Philippe, pet varigenom hans hittillsvarande förespräare fann sig föranläten attlåta saken falla. Inru bonapartisterne genom dessa medde-nal vden tro sig kunna kompromettera Thiers cis r svårt att inse. Att han varit en beun-led rare af det första kejsardömet och dess jane raditioner är ju ingen ny upptäckt. NN ör Berlin-tidningarna uppgifva, att kejsar lisl Vilhelm, som någon tid varit sjuk, är äter V hå bättringsvägen. I korrespondenser tilllstje ydtyska och österrikiska tidningar påstås et mellertid, att kejsarens illamående är mycet envist, och att detisynnerhet yttrar sig ti en viss tunghet i hufvudet och tanke-vin öhet, hvilket förmått läkarne till att på det för: Ira bestämdaste förbjuda kejsaren hvarjegan ysselättning med statsärenden. Kejsarens äts! sa till verldsutställningen i Wien är de-kol nitivt uppgifven. Deremot skall kejsarin-gst an den 24 dennes begifva sig dit. rg ad —— att län Kyrkomötes-valen. Val till prester-vår gt ombud för Stockholms stad vid stun-öfv unde kyrkomötet har i dag skett och ut-!ran gs dertill f. d. hofpredikanten, kommini-!åtg ern i S:t Nicolai församling Harald Ruus Om