Aftonbladet – 19 juni 1873, sida 2

rade justitieministern, att ingenting kunde göras i denna sak, och församlingen antog en ren och enkel dagordning. Likväl, anmärkte Gambetta, bief Ranc icke stäld under åtal, så länge han icke var deputerad, utan först efter sitt inväljande i nationalförsamlinger, och den allmänna meningen skulle betrakia det steg, general Ladmirault tagit såsom en beklagansvärd handling af hämnd. Som i måndags skulle utskottet företaga ett förhör med Ranc. Om den federativa republikens proklamerande i Spanien innehåller Temps följande berättelse af den 7 dennes från sin korrespondert i Madrid: Den gamle Orense har blifvit vald till nationalförsamlingens president såsom alla väntade. Republikanerne ansågo det för sin pligt att visa sin patriark denna ära; men ban egnar sig för öfrigt föga att leda förhandlingar, som ofta skola biifva stormiga och förvirrade, enär han har en särdeles svag s öfrigt icke besitter nögon fysisk styrka. Han Ilefver dessutom helt och hållet i sina illusoriska teorier och har ingen blick för verklighet; men för ögonblicket befinner han sig just gentemot en brutal verklighet, för hvilken teorierna träda i skuggan. Det republikanska partiet och hela Spanien befinner sig i eu fruktausvärd kris; skola republiken och landet kunna räddas, om det ännu finnes nägon möjlighet dertill, måste alla poster besättas med verksamma och dugliga män, sävidt dylika män finnas. Det var för öfrigt icke härom, som samtalen vände sig dä de deputerade före mötet i dag voro samlade i konversationsrummen; man hade blott tanke för de dåliga underrättelser, som ingått från provinserna. (Korrespondenter meddelar här dessa underrät: telser, hvilka dels redan äro kända af våra läsare, dels längre ned i denua revy återgifvas.) Ministrarne förklarade, att deticke åtves nigot annat medel till räddning än tillsättandet af en regering meå diktatorisk myndighet, och frän fiera sidor bebådades förslag om att belägringstillståndet skulle proklameras i en stor del uf Spanien, om icke i hela landet. Dessa samtal afbrötos plötsligen genom tecken från en ringklocka; hvilka tillkännagåfvo, att mötet skulle börja, och de deputerade strömmade in i salen. Förhandlingarna blefvo däligtledda och togo en bedröflig vändning. Det är möjligt, att denna församling är bättre än den ser ut till; men säkert är, att den icke gör något gynsamt intryck. Det finnes i densamma salit för mänga persocer, som äro alldeles okunniga om åe parlamentariska fordringarna, och för att uppfostra församlingar fordras en kallblodig och rådig pre sident, men det är Orensoa icke, hvilket han strax bevisade. Då vicepresiienternae blifvit valda, trädde ministrerne in i salen, och Figueras förklarade, att hela kabinettet ingaf sin afskedsansökan, Han tillade, att det vore nödvändigt att genast välja en ny regering och att gifva denna regering en utomordentlig myndighet, enär förhållandena i Spanien voro allvarligare än de någonsin varit efter konung Amadeos fall. Han meddelade nu de ingängna Hjob:posterna och slutade med dessa ord: Man måste handla raskt och kraftigt, vi få icke förspilla ti den med teoretiska diskussioner, utan rädda fosterlandet. Församlingen ähörde under tystaad detta lilla tal och utan attföretaga någon demonstration. Man tade tydligen, att presidenten skulle sätta under omröstning, huruvida församlingen antog regeringens afskedsansökan; men Orense tänkte på andra saker. Idnan vi göra nägot, sade han, anser jag det riktigt, att vi pro: klamera den federativa republiken. I de kritiska förhållanden, i hvilka vi befinna 0osg, kan detta stora beslut kanske bidraga att återupprätta ordningen. Efter desaä ord, som mottogos med ett visst bifall at församlingen, under det åhörarne brusto ut i gapskrait, teg Orense och de deputerade tego äfven. En allmän förlägenhet rådde och den skulle kanske ha varat länge, om icke Figueras fäst uppmärksamheten på, att till följd af församlingens sammansättning det blott var fråga om en formalitet, hvarför ett votum genom acklamation vore till räckligt. Det är rätt, ropades från åtskilliga håll och flera deputerade framställde följande lagförslag: Den spanska nationens regeringsform är den demokratiska federativa republiken. Bifallsrop hördes och man trodde att en acklamation skulle ega rum; men i detsamma erinrade en deputerad om ministrarnes afskedsansökan. Ah, det är gsant, sade Orense i en likgiltig ton, och han lät derefter en af sekreterarne framställa frågan om ministrarnes afskedsansöksn, hvilken enhälligt bi fölla, Knappast hade detta skett förrän en strid uppstod om, huruvida man nu skulle välja den nya regeringen eller först prokla mera repnbliken. En massa, till större delen alldeles obekanta, begärde ordet, och Orense förlorade alldeles koncepterna. Han hörde än på högern, än på venstern och slutligen fördjupade hap sigi en diskussion mid dem som stodo närmast omkring honom utan att tänka på att begagna klockan. Slutligen lyckades det för en af sekreterarne, som har en kraftig stämma, att öfverrösta larmet, och det cfvannämnda lagförslaget upplästes under en tre gånger för nyad bifallsstorm från venstern, högern och centern. Är förslaget antaget? frågade sekreteraren. Nära på hela församlingen, ministrarns inberäknade, reste sig. Ena deputerad utdragte ett lefyg för den demokratiska federativa republiken, hvilket kraftigt besvarades af församlingen. Man trodde, att församlingen uu skule sysselsätta sig med den allvarsamma frågan om valet af en ny regering; menu plötsligen framträdde en mängd protester mot den företagna omröstningen. Jag begär, att det mätte koustateras, att jag röstade emot den federativa republikeny, sade Gargia Ruiz, Jag begär, att det måtte konstateras, att förslaget är illa affattadt, ropade en annan, Jag begär namnupprop, skrek en tredje. Nu uppstod en oreda, eom det är omöjligt att baskrifva, Orense sade iogenting, lät en hvar säga och göra hvad han behagade och tycktes alldeles ha förlorat koncepterna. Figueras bad församlingen att icke spilla sin tid med omröstning medelst namnupprop om ett förslag, som redan var antaget. Här uppläste man en artikel af cortes arbetsoråting, Der åter påstod man att de konstituerande certes icke voro bundne vid någon arbetsordning, Några protesterade, under det andra gäåfvo tillkänna sitt bifall. Flere deputerade blefvo utom sig och höllo med ursinniga åtbörder tal, i kvilka de prisade den federativa lycksaligbeten. En förståndig man anmärkte, att han i hög grad skulle ha önskat sig underrättelse om, innan den federativa republiken proklamerades, hvil. ket slags federation man åsyftåde. Tusen förslag korsade hvarandra, till dess Orense slut: ligen geuom en plötslig ingifvelse ofvanifrån grep klockan och förklarade att nu var saken afgjord. Nu först kunde församlingen börja gvsselsätta sir med allvarsammäå saker, Enligt