Aftonbladet – 18 juni 1873, sida 2

stod ända till 1868, då i följd af riksdagens initiativ nyss anförda sista mom. i 17 k. 37 2 R. B. upphäfdes genom K. F. af 12 Sept. s. ä. Men derförutan utbildade sig, på sidan om lar gen, ett annat och värre slag af tortyr, hvarpå Gustaf III gjorde en ända, då han 1772 påbjöd, att Rosenkammaren i Smedjegården och öfriga tilläfventyrs i Stockholm eller landsorten befintliga pinorum skulle förstöras och till slikt bruk urståndsättas. Att han härmed äfven velat afskaffa det i rättegångsbalken medgifna svårare fängelse, synes framgå af hans svar på en Svea hofrätts förfrågan; men detta blef dock qvarstående i lagen, som förut är nämndt, ända till 1868. Och härur uppstod på köpet ett nytt missbruk, en ny användning af tortyr, hvilken den svenska lagskipningen ännu i dag bär som en svår skamfläck. Man började nemligen B fästning insätta för lifssaker tilltalade och af bindande liknelser besvärade personer, för att förmå dem till bekännelse. I sitt nuvarande skick är detta ohyggliga förfarande hufvadsakligen bestämdt genom k. brefvet af 22 Mars 1803, hvilket, ehuru i administativ väg, således ej i laga ordning tillkommet, aamt uppenbarligen stridande mot 167 Reg. formen, ännu i vära konstitutionela tider tillämpas, Man har äfven efter envåldsperiodens slut sysselsatt sig med denna för Sverige lika egendomliga, som oemotsägligt föga her drande specialitet. K. bretvetafl16 Febr. 1826 stadgar, att bekännelsefångar skola förvaras i särskilda rum och alldeles sysslo löse — en tortyr, som väl på längd fullt uppväger ganska raffinerade pinorum — och enligt k. brefvet afö Mars 1846 kan förändring i dessa anordningar ega rum med begifvande af K. M:t, som sålunda i allo har deuna rysliga specialitet i sina landsfaderliga hän der. Antalet på detta sätt pinade bekännelse fångar uppgick under åren 1836—1865 till icke mindre än sjutioåtta. Ännu så sent som 1867 har konungen i statsrådet faststält högsta domstolens förordnande om en persons insättande på bekännelse, samt befalt fång vårdsstyrelsen att årligen inkomma med be rättelse om tortyrfången. Häradsrätten och Svea hofrätt hade velat lemna saken åt fram tiden, då den anklagade hade nekat, och bevisningen ej vore fullständig. Måtte det ej dröja länge, innan de, som i ut landet egna 053 någon uppmärksamhet, slippa gifva luft åt sin förundran, att ett så-civi liseradt land, som Sverige, ännu upprätthål ler tortyren. Frågan om bekännelsefängel sets afskaffande har flere gånger varit ä bane, senast 1868, då hon tyvärr strandade på det konservativa lagutskottets motstånd