Aftonbladet – 18 juni 1873, sida 2

STOCKHOLM den 18 Juni. ; Sveriges fångvård bedömd i utlandet. ! I den välkända franska tidskriften Jour-l nal des Economistes förekom nyligen en upp satsmed öfverskritt: CellfängelzernaiSverige, men i sjelfva verket innefattande en allmän öfversigt af den svenska fångvården. Ursprungligen en redogörelse, afgifven till en af franska nationalförsamlingen tillsatt komite för undersökande af straffanstalternag inrättning, har den till författare hr L. L6eouzon Le Dac, en man hvilken af gammalt med stort intresse omfattat och stu derat vårt lands förhållanden, och hvilken, såsom öfversättare af Tegners Frithiof, Nicanders Runesvärdet m. m., förtjenstfullt medverkat att göra sine landsmän bekanta med vår litteratur. Den studie, han nu framlagt, är en frukt af de flere resor, som han allt sedan 1850, enligt uppdrag af inrikes-ministeren, företagit för att studera fångvården i de nordiska länderna, hvarom han redan förat säger sig hafva till vederbörande imlemnat voluminösa berättelser. Visserligen förekomma här åtskilliga misstag oah oegentligheter, så uti historiken, som i fråga om strafflags-bestämmelser och fångvårdens organisation. Förf. låter sålunda fångvårdsstyrelsen, hvilket namn förskritver sig från den nya instruktionen af 1859, fortfarande uppkallas med den 1825 införda benämningen K. styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar. Han har, på tal om försvarslöshetslagstifteingen, förbisett 1853 års förordning. Han uttrycker sin förvåning, att se spöstraffet figurera i ett så civiliseradt lands lagbok — hvilket onekligen är förtretligt att höra upprepas inför utlandet, sedan spöoch risstraffet redan för snart två årtionden sedan försvunnit ur allmänna lagen genom kongl. förordningen af den 4 Maj 1855, samt prygelstraffet utplånats ur krigslagskipningen genom de nya krigslagarne af 1868; författarens ursäktande tillägg, att domstolarne så ofta som möjligt eludera denna lagbestämmelse, förbättrar saken just icke mycket. Om slatligen äfven siffror öfver antalet fångar m. m., som förf. anför, ej äro riktiga, är det mera ursäktligt, emedan fångvårdsstyrelsens berättelsers uppställning och rubriker äro långt ifrån klara och lättfattliga, och visserligen kunde tarfva en reform, som borde vara lika lätt genomförd som lätt funnen — bland annat borde äfven i denna statistik kunna bestås fransk öfversättning af rubrikersa och en fransk resumå, Men med och trots dylika anmärknings-anledningar böra vi vara tacksamma för den synbarligen med stor sympati för vårt land affattade framställningen. Författarens total-omdöme om de svenska cellfängelsernas inrättning lyder, att åen är en af de bäst ordnade i Enropa, utmärkande sig genom de mest framstående resultat. Om vi lyckligtvis kunna motsäga förf. i en punkt, der han tillskrifver vär lagstiftning ett barbari, som nu mera upphört, har han deremot blott alltför rätt i sin kritik af det ännu af Sveriges lagstiftning hägna de pinandet till bekännelse. Den välvillige förf. söker visserligen förklara och liksom ursäkta bekännelsefängelset genom , hänvisning till den svenska kriminalprocessens egenheter, hvartill han emellertid räknar äfven den att lagea förbjuder att döma en för broit tilltalad, med mindre han bekänt, ehura hans brottslighet för öfrigt är ostridigt bevisad. Emellertid kan han ej frångå, att bekännelsefängelset, denna för Sverige egendomliga, uti intet annat:europeiskt land förekommande specialitet, dock är en sannskyldig tortyr, hvilken somliga undandraga sig genom att påtaga sig ett brott, som de ej begått, medan andre dö i fängelse af följderna. Förf. uppgitver, att en bekännelsefänge, som tre års tid sutit i enrum, utan att bekänna, enligt erfarenhe tens vitnesbörd sedermera aldrig bringas till bekännelse. Han förfaller till en slöhet, gränsande till fånighet; förf. säg 1861 å Långholmen en bekännelsefånge, som tyd ligen närmade sig detta sista skede. Förf. omförmäler ännu eit ganska kuriöst kapitel i de svenska institutionerna, nemligen vår alldeles speciella lagstiftning om de s. k. försvarslöse, -hvartill det är omöjligt att i franska språket finna ett otsvarande ord, För! nämner 1833 och 1846 års förordningar. Den förre hade haft ds betänkligaste verkningar: fängelserna öfverfylldes, personer, som intet brott begått, sammanfördes med brottslingar at alla slag i en förderfvets skola, de lösgifne funno ej arbete och bragtes snart åter i fängelse. Deremot synes han föreställa sig, att 1846 års författning afhjelpt olägenheterna, hvilket han söker stödja med siffror ur föngvårdsstatistiken. Härvid förbiser han dock att, om än visserligen antalet såsom försvarslöse häktade betydligt nedgick 1845—1855, det sedermera åter betydligt tillväxt, nem: ligen med 11 procent under åren 1855—1865 och 1865—1870 med 24 procent. Svårligen skall förf, i vårt land finna mycket medhåll för sitt antagande, att man har den ruskiga försvarslöshets-lagstiftningen att tacka för den i allmänhet herskande ordningen och säkerheten i landet, och att ur densamma nyttiga anvisningar kunna hemtas för de skyddsåtgärder, som det franska samhället så väl behöfver. Redan för i det närmaste tretio år sedan yttrade d. v. generaldirektören öfver fängelserna Clas Livijn isin bekanta promemoria, att han gemxom egen erfaren: het och med stöd af vår fångvärds historia kommit till den öfvertygelsen, att försvarslöshetssystemet icke medfört någon nytta för landet, att det bidroge att ösa endast fångantalet, men ej den allmänna säkerhetenoch ordningen. Systemets verkningar hafva sedan dess ingalunda gjort sig bättre kända, eller kunnat åt detsamma förvärfva ökade sympatier. Med anledning af den franske författarens anmärkningar om bekännelsefängelset, vilja vi tillägga ytterligare nägra ord. När han, ehuru synbarligen görande sig ett nöje af att framställa svenska förhållanden i bästa möjliga dager, betecknar det såsom en verk lig tortyr, begår han ingen öfverdrift: framethlanda avansetra viäittalärda äran i dan ffa.