Aftonbladet – 16 juni 1873, sida 3

gill. Dödsorsaken uppgifves vara svält, d. v.g. oförmåga att vidare kunna använda och smälta fortfarande af milda händer honom serverade lifsförnödenheter. Han var den siste af sin ätt, ty han var, som man vet, en gammal enstöring och dog ungkarl. Och så tog det en ända på den kampen! (G. P.) — Landskapsmål. (Meddeladt Jönköpings Dagblad.) Herr redaktion! Ursäkta, mann jag får låfven te tala om e paschasa, som hände på omfartyet härmedaön kort ätte sen herr Jöns Persa reste hem frå riksdan, sedan han lärt folk den nya satsen, att kunskapen dödar-. Dä va så, att patron Kullin hade vutt mä ve kröninga, å då han sulle fära hem å va kummen te Motala, så träffade han där oj näpparen Xx. från Jönseping, hvilken bade förhyrt ångbåten Örn för te å frakta ner en 50 å 60 stöcken åxa, Ättesom X. hade bredt opp å betalt båten så bjö han Kullin på fri resa ner, för ban töckte dä gjore ingenting mä en mer ella minner. Kullin sulle då göra sek stusk, geck in te värdshusmamsella å bana fly sek räckning på den förra paschasa å qvecka sek, för nu sulle han mä gratis, å dä på evia fläcken, sa han. Jasså, sa mamsella, ä harren så anfeläjen te å kumma å sta i sällskap mä Wänamo sångförening. när ho hade sakt dä, då sulle I ha sett Kullin, för han ble sum han hade vutt änna stoölter; han slo sek ballänges, räckte ut ärma å gapade så att mamsella trodde att han velle svälja ljuskrona, som hang i taket. När han hade hållet på mä dä lite, eå sansade han sek, ble karjös å sat te mamsella, att ho hvarker sulle stå å schåpa sek å inte heller schymfenera homen, för si han va också Wänamobo, sa han, å alla sum bo i Wänamo, sa han, ä inte åxa, å åxa bo inte i Wänamo, sa han, å få heller inte va mä i Wänamo sångförening, töckte han. — Då ble mamsella altererader, kan en tro; å först rönna ho, å så hvittna ho, å neg sek och sa: jesses trösta mek för patron ä regal, å to ingen tröst, förrn patron fick låfven säja, att han bodde tre mil på hin sia Wänamo. Dä va då falia väl, sa ho; men kära hjertandes gör ingen romalia omet, för di stackars Wänamoboa ä illa nock anskrefna förut, som di ä, sa hon. Pelle Jonsson Erycka. — Björnkegrafning. Norska tidningar berätta följande historia: Måndagen den 19 Maj blef en större björn skjuten i Bergsundmarken af Bendix Amundstuen, som dervid fälde sin nionde björn. Så snart björnen af den säkert riktade kulan blef liflös, begaf skytten sig genast ned till bygden för att a hjelp att hemforsla skogens kung. terkommen till jagtmarken, fann han färska spår efter en annan björn, hvilken efter hans bortgång infunnit sig på stället och i all tysthet begrafvit sin fallne kamrat. Den döda kroppen var släpad till en fördjupning, der han blifvit lagd på ryggen med benen hårdt sammantryckta. Han var höljd först af granbarr, derpå af mossa, vidare jord och snö samt öfverst, på den sålunda bildade lilia grafkullen, qvistar och grenar. Öfverallt i närheten sågos märken efter den begrafvande björnens arbete och bråk. Icke mindre märklig var upptäckten som gjordes, då den skjutna björnens skinn aftogs, att kroppen — sannolikt innan den böglades — häde fått flera svåra slag. Sålunda befunnos tre refben och det ena bogbladet krossade, hvilket omöjligen kunde vara en följd af skottet. Man skulle ju nästan kunna ants anmärker Ring. Ugebl., att den lefvande bj nen vidtagit några försigtighetsmått, med här eangifna följder, för att förvissa sig om att ban icke begrof en skendöd. — Stolt som en — amerikanare. I Hofoperateatern i Wien tilldrog sjg här om aftonen ett ganska lustigt uppträde, som ej förfelade att göra stort uppseende och framkalla mycken munterhet. Föreställningen hade icke börjat ännu. På parkett satt en storväxt, fetlagd smerikanare med hatten på hufvudet. Grannarne stötte sakta på honom och yttrade till honom. att han borde taga af sig hatten, och till och med poliskommissarien uppmanade den frie amerikanaren i allvarliga ord, att taga af sig hufvudbonaden — men förgäfves. I hans hemland fick man ha hatten på sig på teatern, sade han, och så ämnade han göra i Europa också. Alla argumenter mot enna logik tjenade till ingenting, och då slutligen polistjenstemannen framstälde det alternativet, att amerikanaren antingen skulle taga af sig hatten eller också lemna teatern. reste sig den stolte amerikaren, tryckte graciöst hatten dinpare ned och gick sin väg, tittande åt alla sidor.