Aftonbladet – 13 juni 1873, sida 3

betydenhet vore förelagd de skandinaviska folken. För sin öfvertygelse härutinnan hafva de funnit ett stöd i den insigten — en af den nordiske andens eröfringar på tänkandets område — att nationen är, icke en menniskomassa, tillhopaförd genom någon yttre likhet, men ett sjelfständigt väsen, med sitt egendomliga lynne, uppenbarande sig i synnerhet genom modersmälet, sin egen verldsbetraktelse och särskilda historiska bestämmelse. När Grundtvig talar och qväder om Folkeaanden, alstraren af hugstora tankar och manlig idrott, vär han förut säger folkens pånyttfödelse genom Nordens Aand, framskymtar hos honom, i fjerrskådandets form, en tankegång befryndad med Boströms, när denne på logisk väg leder sig till bevisen för nationens och samhällets personlighet. I sitt arbete Den christelige Dogmatik (Tredie Oplag, sid. 134) sammanbinder Martensen Hegels lära om folkandarne med bibelns lära om euglarne, och förklarar, att Kun en overfladelig Txenkning kan ville betragte en Folkaand som en blot Personification, som en blot Felles-benevnelse for Individernes Tragten. — — — Hvad der kan beaande og besjele maa ogsaa til en vis Grad vere Aand i sig selv (dervid det ioskränkande til en vis Grad röjer ett förbiseende af att sjelfständig andlighet äfven är fullständig, alitså icke kan vara till endast i någon grad). Nyligen har en lär junge af Boström, Nybleus, hänvisat till det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess verldshistoriska handlingar — en ledstjerna mot en löftesrik framtid. (Jfr Den filosofiska forskningen i Sverige I, 1.) En trosbekännelse angående de nordiska folkens höga framtidsuppgift uttalas med stor klarhet och bestämdhet äfven utaf en bland vår exakta vetenskaplighets heroer. I företalet till Sveriges statistik yttrar C.A. Agardh följande tänkvärda ord: En tanke har stått klar för författaren i hela denna skrift, den, att hvarje foik har en viss bestämmelse i verlisutvecklingen, liksom -bvarje menniska har i samhället. Han är öfvertygad att den: skandinaviska folkstammen är bestämd för något särekildt och vigtigt ändamål i en, om än aflägsen framtid. Det synes honom som tron derpå borde finnas hos hvarje mani vår Nord, och ligga till grund för hvarje offentlig handling i Nordens trenne riken. Ty om den fuiunes der, skulle hvarje regeringshandling vara en handling, som syftade till ett stort och ädelt mål, och hvarje enskild handling vara helgad åt det gemensamma nordiska fäderneslandet. — Det visar sig, tillägger Agardh, att en mening härom i senare tider uppstått inom de tre nordiska folken sjelfva — genom deras närmare anslutning till hvarandra. De hafva kastat bort sina forna misstroenden. De tyckas hafva förklarat, att de vilja hädanefter dela med hvarandra faran, striden och målet. Utan svårighet skulle, i fall utrymmet medgäåfve det, här kunna sammanställas ett antal yttranden af betydande nordiske män i samma riktning som den anförda utsagon af Agardb. Så har t. ex. Israel Hwasser sökt föra bevis för den satsen, att Skandinaviens bestämmelse är i ordets egentliga bemärkelse storartad, nemligen den, att inom det europeiska statsförbundet vara en bland kulturens och frihetens kraftigaste organver. En insigtsfull öfvertygelse derom måste, säger Hwasser, om den en gång kan mera allmänt utveckla sig, alstra en trohetens lefvande krait, hvars frukter skola blifva ej allenast endrägt och frid, utan äfven en inre sjelfständighet af äkta, verkligt oöfvervinnerlig art. Äfven om den yttre sjelfständigheten hafva vi då ickeskäl att misströsta. Närmare angifver han vår bestämmelse såsom varande den, att utveckla den europeiska civilisationens inre andliga grund i hela dess rikedom så fullständigt och sannt, att den ej allenast med lifvande och ursprungligt nordisk kraft genomtränger Nor dens folk, utan äfven hos dessa åstadkommer en ny utvecklingsform deraf, som på hela den civiliserade verldens gemensamma heliga sak, dess stigande fullkomning och dess öfver jorden sig utbredande tillväxt kan få en djupt ingripande och helsosam inflytelse. (Jtr Valda Skrifter af Israel Hwasser, Tredje häftet 8. 46—47, 51.) Liknande åsigter finnas uttalade t. ex. i F. Hammerichs uppsats om aVor Plads mellem Kuilturfolkene (i Nordisk Tidskrift, Juni 1867) samt i en mängd afhandlingar af danska skriftställare, som sluta sig till ett visst historiskt-filosofiskt betraktelsesätt — hvarom mera framdeles. Rösterna från Danmark och Sverige hafva väckt ett kraftigt återljud i Norge. Der upprepar man nu med glädje ett yttrande, som: säges förskriiva sig från Voltaire; la lumiere viendra du Nord, såväl som ett annat af Luther: Im Norden ist ein Rick haltpunrkt! Der är isynnerhet br Björnstjerne-Björnson en outtröttlig förkunnare af läran om Nordens Verdens-Mission, hvar vid dock, sanningen till ära, bör anmärkas, att denna lära uttolkas af hr Björnson, tyskhetsförgudaren, på ett sädant sätt, att han, om han ännu en gång kunde träda ansigte mot ansigte med hennes berömde upphofs man, ofelbarligen skulle af denne behandlas som en affällivg från den äkta nordiskhetens Jifsåskådning. Den ifrågavarande mannen är Grundtvig, h n, som icke utan skäl blifvit benämnd: det nittonde seklets isbrytare i Norden. (Yttrande om Grundtvig af P. G. Ahnfelt i tidskriften Samtiden, Stockholm 1859.) — Nordens Gjenfödelse i sin keampemessiee ox