Aftonbladet – 11 juni 1873, sida 3

Bret från Amerika. XX. Från Omaha till San Francisco. Salt Lake City den 10 Maj 1873. Då jag. hemma i Sverige läste och hörde talas om mormonernas förlofvade hem vid Salt Lake i Utah samt om deras öfversteprest, Brigham Young, hade jag sannerligen ingen tanke på att sjelf en gång komma i tillfälle att se, vare sig profeten sjelf eller all den andra beprisade herrligheten. Så har dock nu skett, och jag kan endast beklaga att min knappt tillmätta tid icke tillät mig att längre qvarstanna i Salt Lake City, i sanning en af de älskligaste städer man gerna kan tänka sig. Innan jag något närmare redogör för mitt besök hos de sista dagarnes helige, vill jag med några ord vidröra min resa dit. Union Pacificjernvägen är icke, såsom mången möjligen föreställer sig, en bana som för den resande från Atlanterhaf-et ut till Stilla hafvet, eller tvärt om, uvan den är helt enkelt en mellanbana, som sätter österns rika jernvägssystem, utmynnande vid Omaha, i förbindelse med Central Pacificjernvägen, ett efter ofantliga ansträngningar genomfördt jernvägsföretag, som sammanbinder den lilla mormonstaden Ogden i Utah med San Francisco. Union Pacificjernvägen är således helt enkelt sammanbindningsbanan mellan Omaha i Nebraska och Ogden i Utab, med hvilket jag dock ingalunda viil hafva sagt att det är en obetydlig bana, ty mellan 1000 och 1100 mils väglängd (engelska mil) är alltid respektabelt nog, i all synnerhet om man tager hänsyn till genom hvilka trakter banan är lagd. Union Paeific-jernvägen, som fick sin koncession af kongressen ungefär samtidigt med Central Pacific. (en koncession, som säkerligen då icke kommit till stånd, hade icke Californien och ätskilliga vestra stater visat en oroande afsöndringslust, ty det var under det att inbördeskriget pågick som blodigast som koncessionen beviljades), genom löper nemligen Nebraska, Wyoming och en del af Utah, och om jag undantager de första 2 eller 300 milen vester om Omaha, der jordmånen är förträfflig och der äfven en stor del farmare slagit sig ned, deribland ett stort antal svenska, erbjuder i sanning hela den öfriga vägen genom det vestligaste Nebraska och Wyoming en den ödsligaste anblick man gerna kan tänka sig. Hvad vår Herre haft för afsigt med dessa landsträckor, der en här och der uppstickande ljungtufva representerar vegetationen, det är svårt att säga, men ganska säkert är det, att han icke afsett dem till vistelseorter för bofasta mennviskor. De enda lefvande varelser man fick se voro också endast några buffelhjordar och antilopflockar. Det är först när man kommer in i Utah som landet förändrar sig, och mellan de väldiga klippformationer, som man här har att passera, ligga små vänliga dalar inskjutna, der en riklig växtlighet syntes herrska, och der också ett eller annat litet täckt landthus tryggt stödde sig vid foten af berg, hvilkas evigt snötäckta toppar stuplom skymdes bort af de förbiseglande molnen, Omaha ligger 966 fot öfver hafvet och Ogden, Union Pacitic-jernvägens slutpunkt, 4301 fot. Denna stigning, som dock ingalunda är jemn, utan på sina ställen uppgår till 5 och 6 fot på 100, gör det förklarligt hvarför man stundom måste begagna tvenne lokomotiver som drogo och ett som sköt på för att få tränen fram.Bansn är tvifvelsutan en bland de bäst lagda i Amerika, hvartill naturligtvis iicke ringa grad markens jemna beskaffenhet bidragit, men sä vet äfven bolaget att taga betaldt derför. Från Omaha kostar nemligen biljetten 100 dollars currency och för en bit dålig biffstek samt en kopp fluidum, hvars färgskiftning angaf någon imitation af kaffe, fick man öfverallt betala en dollar i guld. Ogden City, der man slutligen stannar nigra timmar för att med Central Pacificbanans vagnar fortsätta resan till San Francisco, en resa som är lika angenämt tilltalande som den på Union Pacific intresselös, är en liten stad om 3500 invånare, hvilka alia till största delen äro mormoner. Det är härifrån, som Utah Central Railroad utgår, och som, 36 engelska mil, sammanbinder denna senare stad med Salt Lake City 1 Utah. Jag ankom till Salt Lake City på förmiddagen och för att icke gå miste om nästa dags tåg till San Francisco kunde jag icke, ehuru gerna jag än ville, stanna qvar längre än till kl. 4 e. m., då ett tåg, det sista för dagen, åter uppgick till Ogden. Utah territory är ett temligen vidsträckt land, det räknar ända upp till 65,000 engelska qvadratmil, af hvilken yta ungefär 20,000 acres äro under kultivering, Det är till allra största delen ett bergland och på sina ställen temligen rikt på skog. Såsom mi neralland betraktas det näst Californien i ordningen. och sedan nu på senare tider det blifvit möjligt äfven för en icke mormon att drifva affärer derstädes, motser man snart en betydlig utveckling i materielt hängeende, och måhända äfven en sundare i andligt. Utah började först befolkas under år 1847 och det var den 24 Juli samma år som för truppen af den mormonska emigrationen till ett antal af 143 män slog sina tält i den vackra dalen vid Salt Lake; 5 dagar senare ankommo ännu 150 män under kapten Brown och några dagar derefter utstakades Sali Lake OCity. Den 9 Mars 1849 hölls det första val till guvernör, till hvilken värdighet Brigham Young då blef kallad, Huru stor folkmängden då var, kunde jag icke få någon kännedom af: för närvarande uppgår