Aftonbladet – 9 juni 1873, sida 3

han tröttar sig med själsarbete. Han vill aldrig sjelf erkänna sig vara sjuk. Den skalken Tom visste hela tiden mycket väl hvad som så hade upprört Elsley, men han såg äfven att denne vär verkligt sjuk. Tom fann att han mäste komma på redig fot med sin patient och med en menande blick skickade han Lucia ut ur rummet för att hemta en matsked konjak. Nu, min bästa sir, sedan vi blifvit ensamma, började han förbindligt. Nu, sirl svarade Vavasour, i det han sprang upp från soffan och hela hans hämmade raseri exploderade i samma stund som säkerhetsventilen var borta. Nu, vill jag veta, sir, hvad — livad meningen är med denna oförskämda phflugenhet, detta intrång. Urgsäkta mig — jag förstår verkligen inte? svarade Tom med ett uttryck af allt jemt lika förbindlig, ycterlig förvåning och reste rig upp. Hvad vill ni här med såra upptåg och edra medikawmenter, då ni sjelf ganska väl känner orsaken till mitt lidande? Gå er väg, sir, och lemna mig i fred. Min bästa sir, sade Tom mycket Bbestämdt, ni tycks ha glömt hvad som tilldrog sig mellan oss denua förmiddag. Viil ni göra mig ursinnig med edra förolämpningar? skrek Elsley. Jag sade er, att så länge ni sjelf behagade, förblir ni Elsley Vavasour och jag köpingens läkare. Vi ha återsett hvarandra under denna karaktär, hvarför inte vidhålla densamma? Ni är verkligt sjuk,och då jag känner grunden till sjukdomen, är det ov mycket troligare att jag också kan bota len. Ni bota den! Ja, hvarför inte? Tro mig, det ligger i ör makt att kunna bli en mycket lyckligare