Aftonbladet – 9 juni 1873, sida 2

Såsom man af ofvanstående finner, har en något invecklad procedur ansetts behöflig, för att bringa deana sak till slutligt afgörande. Efter vårt sätt att se saken skulle sådant icke varit af behofvet påkalladt. Som bekant hade 1850 från den svenska representationens och konseljens sida den åsigt blifvit gjord gällande, att denna fråga vore unionel och måste afgöras i sammansatt statsråd; då deremot Norges representation och regering ansågo densamma som ett rent norskt ärends, såsom ensamt angående en förändring i Norges rikes grundlag och hvilken derför endastinorskt statsråd kunde föredragas och afgöras. Vid ett sådant förhållande och så länge intet sla,s unionsparlamezat existerar är konungen, såsom bäda rikenas gemensamme och högste representant, ensam skiljedomare. Konungen fälide också. sin skiljedom, i det han den 4 April 1860 lät saken föredragas i norskt statsråd och förklarade, att de af hans norska rädgifvare uttalade åsigter i allt väsentligt vore öfverensstämmande med hans egen uppfattnivg, och att han gerna skulle gätt Storthivgets önskningar till mötes och beviljat sanktion, men att tidpunkten icke vore dertill lämplig, hvarför han skulle aivakta en lämpligare tid och då sjelf framlägga förslag i ämnet. Härigensm var onekligen frågan om ärendets verkliga natur rätisligen löst, ty den omständigheten, att då varande justitiestatsministern frik. De Geer i svenskt statsråd yttrade, att han fasthölle sin förut uttalade mening, men ansåige att en unionel behandling icke varit behöflig, då sanktion blifvit vägrad, kunde naturligtvis i sjelfva verket icke förminska den kraft, som låg i den kungliga decisionen. Sjelfva särskiljandet af en sådan föredragning, hvarpå följer sanktion och em sådan som har till följd sadktionsvägran är ju i sjelfva verket en orimlighet, då ja alltid ett ärende skall föredragas på det legala viset och det aldrig bör auses på förhand bestämdt i afseende på resultatet, utan väl alltid bör antagas, att konungen skall fästa afseende på de framställningar och upplysningar som i statsrådet lemnas. Då man emellertid nu synes ha ansett en fullständig lösniog af sjelfva det formella spörsmälet icke vara vunner, kunna viicke annat än fidha den nu valda metoden för saken fyndigt uttänkt, likeom det under skdan förutsättning förtjenar erkännande att konungen, då han nu skulle lösa denna formfråga, ville göra det säsom konstitutionel unionskonung och icke — hvilket ban onekligen kande — bestämma deröfver på egen hand. Genom det sätt hvarpå formfrågan nu blitvis behandlad i sammansatt statsråd har man tått tillfälle attfasthällai formelt hän seende den ståndpunkt som svenska statsrådet intog 1860 och att ändock Visa ett välvilligt tillmötesgående af norska nationens uppfattning och önakningar. Norska statsrådets ledamöter ha åter häfdat norska statsmakternas rätt att ensamma bestämma iufseende på rikets grandlag. Härigenom bör det som i denna sak är etikett anses vara till falio jakttaget och äfven den mest ret liga ömtålighet bör ä ingendera sidan finna någon anledning att känna sig sårad. Det mest glädjande är emeilertid att ge nom denna frågas definitiva afgörande en ständigt under askan glimmande avledning till misstörständ och retsamhet blifvit för alltid nndanröjd. Vi vänta deraf de bästa följder för det goda förhållandet emellan de båda folken. Vi hoppas att norska Morgenbladet har fallkomligt rätt, då det ytt rar: Det sär händelserna 1860 nödvändigtvis efterlemnade hos det norska folket, har nu till fromma för unionens lyckliga ut: veckling blifvit läkt, och vi våga uttaia den förhvppning, att bärmed skall den sista anledningen till den ängsliga svartejaka, hvarmed vär representation vakat mot förmenta ötvergrepp från svenska sidan, vara undanröjd, för att lemna rum för ett å båda sir dorna lika öppet och uppriktigt tilmötesgåäende.