Aftonbladet – 31 maj 1873, sida 3

I ryktbaraste åttioåringar Italien i våra daIgar egde. Men de liknade hvarandra högst r obetydligt! Hvem skall bli påfve efter Pius IX? — Den redan nämnda tidskriften Antologia utgifven af Ruggiero Bonghi, egnar i sitt senaste häfte en uppsats åt denna fråga. Författaren låter alla de befintliga kardinalerna passera revy. Enligt hans åsigt behöfver nästa påfve icke nödvändigt vara italienare, sedan nu ingen verldslig makt är förenad med den andliga. För öfrigt lära de italienska kardinalerna icke just vara den katolska kyrkans mest skinande ljus. Några bära visserligen stora namn, men detta är också allt. Det fins bland dem lärda män, såsom kardinal Grassellini, men denne är icke just hvad man kallar en dufunge, icke ens som kardinal betraktad; i det heliga kollegiet anses nemligen en sextiotreåring ännu -licke hafva hunnit ålderdomen. Enligt kardinal Pallavicinos uttryck kan man indela kardinaler i två slag: helgon och politiker. De förra hafva, enligt samme prelat, alltid varit dåliga påfvar. De sednare äro bättre; de begå aldrig sådana oklokheter, som förderfvat Pius IX, hvilken bör räknas bland helgonen. De veta, att alldenstund kyrkan är gammal och skröplig, bör den icke alltför våldsamt handteras; den kan deraf icke skörda annat än nya brist fälligheter. Kyrkan vacklar åt alla sidor och bör derför helst alldeles icke vidröras. Författaren i den italienska tidskriften uppräknar namnen på de kardinaler, som tillhöra den ena eller andra kategorien; kyrkans furstar äro dock nästan alldeles okända, och listan kan icke för svenska läsare vara intressant. Derefter afskiljas alla de, som icke anses i stånd att öfvertaga den påfliga värdigheten. Några äro alltför gamla, anIdra äro endast fyrtiotre eller fyrtiofem år, T hvilket för en så hög befattning är nästan en ynglingaålder. En och annan är illa uppfostrad eller är en kammarlärd utan menniskokännedom; en, kardinal di Pietro, har det stygga felet att anses som liberal. Bland italienare fins med ett ord ingen, vederbörligen utrustad för pontifikatet. Hvad fransmännen angår, ha de plötsligt kommit ur dTräkningen, och Preussen skulle icke vilja vara med. Återstå sålunda österrikarne, kardinalerna Schwarzenberg och Rauscher, Dessa äro framstående personligheter som väckt uppmärksamhet på romerska kyrkomötet, hvartill kommer. att Österrike är för närvarande icke obetydligt favoriseradt af de öfriga europeiska makterna. Emellertid är den blifvande lediga platsen temligen aflJundsfri, och det skulle kunna låta sig tänI kas att kapaciteterna draga sig ur spelet. Att tå en påfve, blir kanske, när allt kommer omkring, icke just det lättaste. Italien har nyss förlorat en af sina mest bekanta poeter: Francesco dall Ongaro, född 1808. Efter afslutade muniversitetsstudier egnade han sig åt en litterär journal, La Favilla, och vann år 1838 en stor framgång på teatern genom sitt drama, Il Fornaretto, en protest mot dödsstraffet. Vidare skref han flere historiska stycken samt två lustspel i grekisk stil, hvad fransmännen kalla 6tudes antiques. Han gjorde samma lycka inom den lyriska poesien samt diktade ballader och stornelli, hvilka hela Italien lärde sig utantill; Som så många andra behjertade söner at sitt land, fick dall Ongaro utstå politiska förföljelser. Proskriberad i Triest 1847, derför att han alltför frisinnadt uppträdt vid en bankett, deltog han sedermera i Venedigs bjeltemodiga försvar och gjorde sig längre fram bemärkt i Rom, som ombud för Garibaldi. Efter Roms fall uppehöll han sig i Schweiz till år 1852; Österrike begärde då hans förjagande, och till år 1859 irrade han kring i Belgien och Frankrike. Återkommen till Toscana nämnda år, häktades han såsom en anhängare af Mazzini. Ur fängelset gick han för att direkt bekläda en akademisk kateder, men det turistlif han blifvit vänd vid, lockade fortfarande hans håg. Korrespondenten erintar sig hafva sammanträffat med honom på åtskilliga håll, t. ex.i Paris hos Jules Simon, då venstern under kejsardömet efter ett-föredrag af Thiers, höll ett möte hos numera franska republikens minister, för att fira parlamentarisemens första Beger. Dall Ongaro dog i Neapel, och ett minnestal hölls der öfver honom af Francesco de Sanctis, en annan framstående italiensk författare, som äfven spelat en roll som po: litiker och blifvit för liberalism kastad i fängelse o. s. v. Under sin landsflykt var han flere år vid polytekniska skolan i Zirich, som lärare i italienska. Återkallad genom revolutionen steg han helt hastigt i graderna och blef år 1861 minister för allmänna undervisningen ; bland hans åtgärder för universitetsbildningen nämnes särskildt en rekommendation af hegelska filosofien, som han under sin politiska fångenskap lärt känna och värdera. Etter att ha lemnat taburetten inträdde De Sanctis bland journalisterna och redigerade någon tid en frisinnad tidning. För kort tid sedan har han offentliggjort en italiensk litteraturhistoria i två band — Storia della leiteratura italiana, di Francesco De 8Sanctis. (Napoli, Antonio Morano, 1872) — som af korrespondenten mycket berömmes. Det är egentligen fjortonde och sextonde seklen, som bär behandlas i en brilfjant stil och med stor opartiskhet. För att till slut anföra ett par konstnotiser, påminna vi läsaren om ett kort meddelande, för någon tid sedan synligt i tidningarne, om tak öfver hufvudet åt Michel Angelos David. Korrespondenten till den schweiziska tidskriften inlåter sig utförligt på ämnet och tager sig anledning att förtälja den berömda statyns. historia. Då den sedermera verldsbekante bildhuggaren — så berättar han — äterkom till Florens efter sin första resa till Rom, egde han ännu intet namn, men brann at ädel åtrå derefter. Man visade honom ett ofantligt marmorblock, som ingen dittills vågat sig på att behandla; han begärde att deraf få skapa en staty, hvartill ock bifall gafs, mot det vilkor att en kommission skulle leda och bedöma arbetet. Men denna kommission — säger berättaren ironiskt — var, otroligt nog, sammansatt uteslutande af konstnärer: Lionardo da Vinci, Perugino, Filippino Lippi och Ghirlandajo. Icke en enda medlem af municipalrådet! Dock fanns det vid denna tid i Florens en öfverhetsperson vid namn Soderini, som smickrade sig med att vara en upplyst beskyddare och kännare at de sköna konsterna. Han inträdde en dag i det skjul, der artisten höll på med sin David, samt värdigades finna verket skönt. Men — sade han — näsan tyckes mig en smulal tjock, — sAck! det är mycket sant, var Michel Angelos svar, jag har inte kommit att tänka derpå. Vi införlifva oss med ett: arbete, dag och natt, månader och år, och vi se inte dess brister. Men en vacker dag kommer någon, som vid första anblicken, utan någon öfverläggning, utpekar felet. Ni har tusen gånger rätt och ni skall få se hvad jag vill göra Derpå tager artisten en hand full marmorstoft, klättrar vigt uppför stegen ända till näsan på sin David, låtsar sig skrapa något af denna och låter marmorstoftet falla ned i ögonen på -Soderini. som stod under och såg på med ansig-: