Aftonbladet – 30 maj 1873, sida 3

L) a 2 DOFT anvandas Ul erlaggande al sSKOlaIgnte för meddeNöse skolelever. Se der ett var kert och värdigt exempel, som manar til efterföljd: TND RARNERUNPORD OVE Då hr L. Josephson ansett sig vara ar gripen i och genom ett i värt blad nylige infördt sändebref från hr B. Björnsson til :Iriksdagsmannen A. Gumaelius, ha vi anset d 4 oss icke kunna förvägra honom plats fö följande svaromål: ; H. hr redaktör! i I anledning, af. en skrifvelse från hr Björn Istjerne Björnsson, införd i eder ärade tid Ining af den 23 dennes, tager jag mig fri I heten att utbedja mig platsi Aftonblade för nedanstående: På samma gång jag tror mig hafva rät Jatt förundra mig-öfver det anförandeisven Iska riksdagens Andra kammare af hroGu melius, uti hvilket han trots en vigtig de batt ansåg tillständigt vidröra en obetydlig lepisod ur mitt teaterlif härstädes, på sam ma gång måste jag uttrycka min öfverrask ning öfver hr Björnssons uppträdande i denn: fråga, som nu sent omsider och onödigtvi: upptages i en ny och patriotisk form kanske mindre för att försvara Norge än för att — jag säger det rent ut — anfalla mig. Det har nu vidt och breåt och mer än tillräckligt ordats om det omotiverade emot tagande, som bereddes mig före tillträdandet af min verksamhet vid Kristiania teater af ett antal mycket unga individer, som likväl strax derefter funnit för godt att intaga en mera passiv hållning, och då denna bagatell, som vederfarits en teatermenniska, ingalunda haft nägot menligt inflytande på min ställning här, men tvärtemot, som det synes, befästat densamma; då icke något angrepp i något slags form sedan dess visat sig förr än nu i hr Björassons skrifvelse; då jag har alla skäl att vara mer än belöten med min angvarsfuälla men angehäma post, hedrad med erkännande och uppmuntran af hela det bildade publiknum, pressen, I teaterns sujetter och styrelse, som till och med i dessa dagar öfverraskat mig med den mest smickrande skrifvelse, i hvilken jag, trots det redan i Stockholm undertecknade kontraktet, i följd af de ovanligt goda artistiska och ekonomiska resultat, som under min tre månaders korta vistelse härstädes redan uppnåtts, tillerkännes en gageförhöjping med en tredjedel af den redan en gång för detta och kommande spelår fastställda summa; då är det i sanning min skyldighet att —-efter, hvad som förefallit — inför den svenska-allmänhet; som möjligen intresserar sig för mig, förklara det jag icke har det ringaste att här beklaga mig öfver. Det vore mig derföre kärt, om andra nu icke gjorde mig till martyr. Jag är nöjd: Det är hr Björnsson som är missnöjd. Men ej mindre vigtigt är att, såsom kommentar til br Björnsons anförande om den norska nationela scenen och min berättigade eller oberättigade ställning vid densamma, anföra det faktum, att ännu ingen offentlig anmärkning gjorts emot det språkliga under någon framställning på scenen, trots att lir Björnson djupt förgrymmas öfver att jag icke kan det norska språket och icke känner landets natiorela egendomligheter. Utan att behöfva ingå i svaromål härpå, villjag blott upplysa om, hvad här öfverallt är bekant, att teaterns framstående litteratör och arti. stiske konsulent, hr Hartvig Lassen, är när varande vid uppläsningen (kollationeringen) af hvarje stycke och att kan, som deröfrer har att vaka, lika litet som artisterna, emellan hvilka cch mig under studiet aldrig något språkligt missförstånd egt rum, haft det minsta att mot mig i denna angeligenhet anmärka och att intet uraktlåtits för att äfven i.den vägen gå de mnationelt berävtigade önskningarna till mötes, Om herr Björnson icke finner det riktigt att jag styr teatern (han glömmer troligen att det finnes en direktion beståends af tre personer), så får ansvaret derför falla på de norrmän, som begått den synden att kalla mig till platsen; ena synd söm herr Björnson för några är sedan sjelt ville begå. Men utan att vilja vidare uppehålla mig vid herr Björnsons något tvetydiga och opåkallade kritik öfver mig och hvad han anser mig duga till eller icke, vill jag blott framställa det märkliga faktum, som fullt kan bevisas, att hr Björnson icke satt sin fot inom Christiania teatersalong sedan han nu senast återvändt till Norge, alliså icke sett en enda föreställning under min regie. Han lär för öfrigt sedan han lemnat sin post vid teatern ieke ha sett annat än sina egna nya stycken och detta synes mig nästan väl partiskt af en teaterförfattare. som så varmt ordar om sitt intresse för sitt lands dramatiska konst. Men ännu mera egendomligt är att herr Björnson icke unnat mig nöjet att se honom närvarande vid uppförandet af Maria Stuart i Skotland. sedan jag, såsom en gärd af skyldig aktning för den norska dramatiska litteraturen och författaren personligen, begärt och erhållit direktionens tillåtelse att främst bland allt få instudera och uppsätta detta hans drama, vilket jag också ånyo låtit uppföra endast för att han ckulle få se det. Icke desto mindre bedömer han mitt arbete såsom det ler mangler aand. För att kunna döma så, borde han väl åtminstone personligen! ha tagit kännedom om framställningen, eller . också anser han sina ländsmäns för mig smickrande kritik och omdöme i allmänhet för alldeles otillräkneliga. Hans tvetydiga uppträdande blir så mycket! mer i ögonen fallande, om den ärade sven-. ska publiken, till hvars män och qvinnor han appellerar, behagade ännu en gångl genomläsa hans patriotiska och kritiska