Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

under ett utrop af vedervilja, då han fann det vara små, obehagliga insekter, Elsley ansåg det nemligen vara en poets rättighet att icke tycka allt i skapelsen vara godt; endast hvad som passade för hans nervösa och förfinade smak, men att hysa lika stor afsky för grodor och spindlar som trots någon skolflicka. Som han fann klippafsatser, hvilka bildade naturliga trappsteg ned till botten af remnan, begaf han sig varsamt dit ned, ehuru med temligen osäkra steg, ty han var hvarken en praktisk eller en modig man. Men väl nedkommen fordrade han det rättvisa erkännandet att han undet fem minuters tid glömde sitt poem och hvad som bättre var — äfven sig sjelf. Remnans djup var omkring femton fot och bredden vid dess öfre kant hälften af detta mått; kom man längre ned, fann man dock att vågorna hade urholkat berget till mörka grottor, öfver hvilkas ingång klippblock hotande hängde. Midt framför honom bildade en väldig klippmassa ett hvalf, genom hvilket han såg, likt en tafla i sin ram, det nu lugna hafvet, i fjerran sammansmältande med den blånande himlen. Långt bort syntes ett ensamt skepp, orörligt, likt en hvit sky. Närmare honom sam en svart sjöfågel långsamt på vågen, dök ibland och var nästa minut åter uppe. Annu närmare sträckte sig långa linier af flata klippgrund, glittrande i solljuset och gradvis sluttande under vattenytan tills de försvunno i en bädd af olivgrönt sjögräs, som svajande höjde sina sammanflätade grenar i hundratals behagfulla ställningar. De små vågorna sqvalpade med ett hviskande ljud emot grottans kant liksom hade de frågat när de åter skulle få slippa in i dess svala skugga från det brännande solljuset derute. : Då Elsleys ögon hunnit vänja. sig vid