Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 2

der finnas, då jag knappt tror mig ega någon Gud. Ingen Gud, Marie! Hvem är det då, som har ledsagat dig hit? I Marie kände sig träffad och teg. Efter en kort tystnad utbrast hon lidelsefullt: Hvarför upp:ättar Han då ej mitt folk? Detta var en fråga, på hvilken Sabinas lilla kunskapsmått icke egde något svar att gifva. Huru skalle det också varit möjligt, då så månget kunskapsmått, som gjorde anspråk på att vara vida större och mera ofelbart än hennes, ännu icke hade något svar härpå? Hon teg således och satt med Maries hufvud emot sin axel och strök det svarta, lockiga håret, tills hennes våldsamma sorg upplöst sig i tysta snyftningar. , Så der; hvila dig emot mig. Du skall bli mitt barn, min stackars Marie. Jag har ett nytt barn för hvar vecka; men nog skall det alltid finnas ett rum i mitt hjerta för dig, du stackars, jagade hind! sDu vill ju förtiga min hemlighet? Hvarför förtiga den? Ingen behöfver blygas för en dylik härkomst i vårt fria England. Men han — han — du vet inte huru det är, Sabina! Dessa nordstatsbor, med allt sitt granna tal om frihet, rysa med afsky tillbaka för oss, fullt lika mycket som våra egna herrar. Nej, Marie, var inte orättvis emot honom! Han är dertill alltför ädel, det måste du sjelf veta. Ja, i fall han stod allena, om han lefde här i England eller följde sin egen känslas röst. Men han kan inte frigöra sig ifrån allmänna opinionen; det har alltid varit hans begär! att leda smaken och modet i Newport och (Brooklyn — att beundras och anses