—— er —— — upp i sitt sofrum, upptog hon åter ämnet så varsamt och grannlaga, som det var henne möjligt. Vid första ord sprang Marie upp med ett uttryck af rättmätig harm. Han!sutbrast hon; hurudant hans sätt varit mot andra, det vet jag inte; men mot mig har det alltid varit rent och högsinnadt — en bror, en far skulle inte kunnat vara bättre än han! Ja, hade jag också inte något annat skäl att lit på honom och älska honom, vore detta redan anledning nog. Ehuru frestad himlen må veta att han var, glömde han likväl aldrig det löfte han gilvit en vän, ehuru denne vän sof i en sol dats graf tiotusen mil derifrån. Marie kastade sig i Sabinas armar och yppade för henne under tårar sitt lifs historia. Vi behöfva icke här relatera densamma. Litet godt förstånd och någon bekantskap med verlden äro nog för att läsaren skall fatta hvad en skön slafvinna haft att genomgå. Sabina sökte att lugna henne, att ingifva henne hopp och nytt lefnadsmod. Hon lyckades bäst deri, då hon berättade henne sitt eget lifs historia, väl icke så dyster som Maries, men nästan lika sorglig och under bar. Stackars Marie hemtade mod, då hon i sin smärta fann en syster som äfven hade lidit. Oech allt detta har du genomgått, utbrast hon; du, gom är så skön, så glad! Då jag ser dig, skulle jag kunna tro att du alltid fört ett lika sorgfritt lif som honungsfågeln, som fladdrar från blomma till blomma Se! inte ett märke — inte ett enda veck i din panna ha sorgerna efterlemnat! De ha funnits der, Marie; men Gud och Claude hafva åter utplånat dem, sJag har inte någon Claude — och stun