Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 3

jag betraktade ett porträtt, måladt af en utaf dessa pre-Rafaeliter. Den qvinna, som det skulle föreställa, stod bredvid mig, upg och vacker; porträttet var hvarken ungt eller vackert, men en skrynklig karrikatur, tjugu år äldre än originalet. Aha, jag vet hvem ni menar! Lady D...? Ja; han hade helt enkelt, under förevändning att troget följa naturen, karrikerat henne till en gammal qvinna. Men har ni sett ett porträtt af en nutidens målare mera förträffligt uttrycka pergonens karakter? Någon som bättre uppfyllde de fordringar ni uttalade härom aftonen ? Nej; och just detta gör mig så mycket mera harmsen öfver hans misstag. Han hade ju målat hvarenda rynka i hennes ansigte. Ni är nu för sträng . Ingalunda; jag försvarar blott konsten och äfven naturen. Lät mig taga ett exempel: Sabina har skrynklor i sitt ansigte. Hon påstår sig äfven ha gråjbår. De förstnämnda vill jag inte se och gör det således ej heller; de sistnämnda kan jag ej se, ty jag forskar ej efter dem. Inte jag heller, sade Stangrave leende, Jag försäkrar er att hvad ni nu säger är en Sorg för mig. Naturligtvis, Hvem kan se skrynklor i ljuset från dessa ögon, detta leende, denna kolorit? Ja, så är det, svarade Stangrave; om jag anböll om hennes porträtt, hvilket jag endera dagen kommer att göra, och artisten målade dit dylika ålderdomstecken, på grund af att de finnas, skulle jag anse det oförskämdt gjordt af honom, Hvad rättighet hade han att utspionera hvad naturen sjel! gör sig så mycket intagande besvär att dölja?s