Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

snöhvitt hår och skrynkligt, aplikt ansigte samt ögonen slutna i döden. Marie var väl bekant med detta ansigte; det hade ofta synts henne i drömmen, Blott en enda gång hade hon sett det i verkligheten men aldrig kunnat glömma denna syn; då Maries mor, den lättfärdiga qvadronqvinnan, utstyrd il prål och grannlåt — priset för hennes vanära — hade fört det treåriga barnet till den gamlas kista och Marie hade sett henne Inta sig ned öfver den döda samt under ymniga tårar kalla henne sin kära, gamla mormor. Hastigt skakade hon af sig den förtrollning, som tagit henne fången, och såg sig omkring med en skrämd och forskande blick; hennes öga mötte Stangraves; hon såg, eller trodde sig af uttrycket i hans ansigte se, att han visste allt och med ett utrop af fasa drog hon sig häftigt tillbaka. Han sprang upp och slöt henne i sina armar. Marje! Älskade Marie! Hon såg upp på honom med :ångestfull blick; det vanställande uttrycket var åter försvunnet och Stångraves förälskade ögon kunde icke i detta ansigte skönja något annat än italienskans kraftfulla och på samma gång ädla skönhet. Marie, detta är ju rent utaf vansinne! Ni låter er fantasi till den grad få makt, att ni ej .vet hvad ni säger eller hvad ni är... Jag vet hvad jag är, hviskade hon, men utan att lyssna ull hvad hon ville säga, fortfor Stangrave med lidelsefull bäftighet: Ni älskar mig; ni vet att ni älskar mig och det gagnar till intet att ni nekar dertill. Han kände hennes hjerta klappa och visste att han talade sanning. Hvilka äro de hinder, som ni drömmer om? Nej; jag vill inte fråga derom. Inga hinder finnas